Emmon – Aon

Emmons fjärde album är det bästa jag har hört med Emma Nylen som står bakom artistnamnet. Anledningarna är att låtmaterialet här bjuder på både bredd och variation, att man har fått till ett spännande, rent och skönt syntigt sound.

Många av melodierna fastnar klockrent, att ingenting här känns spänt eller onaturligt, att sången både är drömsk och klar, och att covern – Bronski Beats gamla hit ”Smalltown boy” – är ett utmärkt val av låt. De övriga spåren på Aon har Emma Nylén och Jimmy Monell skrivit själva, och de har både producerat och mixat plattan med den äran. Emmon är inte ute efter att revolutionera musikvärlden eller skapa elektronisk pop med nya, futuristiska medel, och det finns heller ingen anledning att begära något dylikt av dem. Emmon skapar atmosfäriska kortfilmer av text och ljud, framförda med hjälp av kvinnlig sång, synttrummor och tangentbord. Man sluter ögonen och dras in i Emmons taktfasta skapelser, låter flödet komma och flyter med, eller så kickar man upp volymknappen rejält och dansar iväg, likt fjärilslätta varelser i den regniga midnatten. Av någon anledning kan jag inte undgå att få bilder av regn, blöt asfalt, svart natt och glänsande, våt billack på näthinnan när jag lyssnar till Aon. Kanske är det 80-talets bildspråk Emma förmedlar, medvetet eller undermedvetet till mig, men de gör det utan att låta som den tidens synthband och det i sig är något av en bedrift i detta kopierandets 2010-tal.