Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, AF Music, betyg: 7]
Jag hade nöjet att se Principe Valiente som förband till Peter Murphy förra året och tyckte om vad jag hörde. Jag ska inte påstå att jag blev knockad den gången, men det var bra. Och ännu bättre är gruppens andra album: Choirs Of Blessed Youth. Gillar du mörkermän som nämnda Murphy, Joy Division, The Mission, men kanske framförallt The Cure och en del andra i samma liga, lär du finna en viss skönhet i den här buketten av svarta rosor också. Principe Valientes gothrock är melodisk och refrängstark, glänsande svart som regnig asfalt om natten, men tyvärr även förgiftad av vissa emoinfluenser som man hade kunnat vara utan. Dessa är dock inte avgörande på något vis, vilket jag är tacksam för. Stockholmsbandets sångare Fernando Honorato har en uttrycksfull, teatralisk stämma och tillsammans med svepande syntar, sorgset ekande toner från gitarrsträngar, intensiva trummor och olycksbådande bas målas bilder upp av en värld där solen aldrig skiner, människor inte skrattar och lycka är en illusion. Choirs Of Blessed Youth är lite som en bra deppfilm med tveksam början. Man dras in i den, sakta men säkert, och när den närmar sig slutet vill man se den igen. Visserligen finns här scener som är starkare än andra, vilket gör att vissa låtar passerar relativt obemärkt förbi, och det är nog ofrånkomligt med tanke på hur jämnt albumet är. Bandet hade vunnit på att våga mer, ta ut svängarna hårdare ibland och överraska sin publik, men det kanske sker på nästa skiva? Till dess “ser jag om” den här “filmen” igen.
