Senaste nytt
Hem / Artiklar / Pet Shop Boys – Döda kompositörers sällskap
Pet Shop Boys

Pet Shop Boys – Döda kompositörers sällskap

Neil Tennant i Pet Shop Boys förklarar för Zero hur gruppens elfte studioalbum, Elysium, kom att präglas av ”Bernie Taupin och Elton John”-metoden, samarbetet med Georg Friedrich Händel samt Neils egna joggingrundor. Dessutom berättar PSB-sångaren om kultfilmen It Couldn’t Happen Here inför nyutgåvan på dvd. Och ja, han säger faktiskt ordet ”actually” precis så ofta som man hoppas.

Från mitten av januari till slutet av mars i år bosatte sig Neil Tennant och Chris Lowe i en villa i Beverly Hills för att spela in Elysium, gruppens elfte studioalbum, i Los Angeles. Efter den högglansigt polerade popmusiken på Yes, med producentteamet Xenomania i kontrollrummet, blev den naturliga reaktionen att gå åt ett annat håll på Elysium.
– När man börjar skriva en ny skiva brukar man efter ett tag kunna se ett mönster i materialet. Inför Elysium hade vi två låtar färdiga, ”Leaving” som vi skrev för två år sedan och ”Requiem in Denim and Leopardskin” som är fyra år gammal, och vi visste att de skulle finnas med. Det angav tonen för en mer reflekterande, filosofisk skiva. Sedan skrev vi ”Invisible”, som ytterligare förstärkte den känslan. Redan då var vi på väg mot en produktion med stråkar och körsång, men samtidigt med sub-bass och mycket ”rymd” i arrangemangen, vilket ger ett ganska annorlunda sound jämfört med de späckade produktioner som varit typiska för brittisk popmusik de senaste åren, och som vi själva hade på förra albumet där vi samarbetade med Xenomania, berättar Neil Tennant på telefon för Zero.

Los Angeles valdes som inspelningsort för att duon skulle kunna anlita den unge producenten Andrew Dawson, vars cv är fullt av namn som Kanye West, Rick Ross, Mary J Blige och gräddan av amerikansk r&b och hiphop.
– Tja, han gjorde även Some Nights av Fun, vilket var projektet precis före oss. Så han kan pop också. Och han är mycket intresserad av klassisk musik. Hans favoritkompositör är Bartok. När vi läste sammanfattningen på hans hemsida slog det oss att han skulle vara rätt person för oss just tack vare den varierade bakgrunden. Dessutom är han oerhört musikaliskt begåvad i allmänhet.

Enligt klassisk mytologi är Elysium, eller de elyseiska fälten, paradiset eller den idylliska plats dit goda människor kommer när de dör.
– Medan vi spelade in skivan hade vi fortfarande ingen titel. Ett av arbetsnamnen var HappySad, i ett ord. Men sedan besökte vi Elysian Park i centrala Los Angeles och då slog ordet ”Elysium” oss. Vi ville ha en titel som skiljer sig från våra tidigare utgåvor, och absolut inte någon lustigt typisk Pet Shop Boys-titel i stil med ”Possibly” eller något sådant. Jag slog upp ”Elysium” i ordlistan, och ordet, den klassiska idén om livet efter detta, verkade ha en drömsk kvalitet som passade till musiken. Dessutom är det ett vackert ord, och vi ville få fram i titeln att det är en vacker skiva.

Den röda tråden i Elysium är tiden som går, döden, att se tillbaka på och reflektera över det som varit. I kombination med de dämpade arrangemangen är det lätt att betrakta Elysium som ”Behaviour del 2” (eller rentav del 3, om Release är del 2). Den avslutande ”Requiem in Denim and Leopardskin”, om begravningen av en vän till Neil och Chris, känns både musikaliskt och vad texten beträffar som en ganska nära släkting till ”Being Boring” från just Behaviour.

Elysium börjar med textraden ”Our love is dead but the dead don’t go away…” i ”Leaving” och fortsätter med ”Invisible” om hur man blir ”osynlig” i olika sammanhang när man blir äldre. Det är inte särskilt uppåt, precis.
– Vår första hit inleddes med orden ”Sometimes you’re better off dead…”, så det är inte direkt främmande för oss. Men båda låtarna är avsedda att låta varma. Öppningsspåret, ”Leaving”, är på sätt och vis positivt och optimistiskt: ”vår kärlek är död, men de döda försvinner inte”. Man kan se det som att man förnekar döden. Texten är inte avsedd att vara morbid, tvärtom.

”Ego Music” är ännu en i raden av Pet Shop Boys-texter som tar upp kändisdyrkan och sticker hål på en eller annan uppblåst bubbla. Men vem eller vilka Neil tänkte på när han skrev den kan jag, som väntat, inte dra ur honom.
– Jag gillar att skriva texter som kommenterar det som händer just då, som till exempel ”How Can You Expect To Be Taken Seriously?” på Behaviour. ”Ego Music” handlar om popvärlden idag, i synnerhet sociala medier med den sentimentalitet och falska uppriktighet man ser när popstjärnor uttalar sig på Twitter. På sätt och vis är det kul ibland, men man kan också bli ganska illamående av det. Men texten är tänkt att vara humoristisk. Och jag älskar Chris musik till den. Låten startade med att jag hade en idé till refrängen och sjöng ”E-go mu-sic… It’s all about me” i mikrofonen. Sedan sprang jag ut på en löprunda medan Chris byggde upp hela kompet runt min fras. Ett helt nytt sätt att skriva för oss, och det fungerade utmärkt.

Nästan som att jamma.
– Nästan… När vi började brukade vi jamma ganska ofta, actually. Vi har faktiskt försökt att ta upp det igen på senare tid.

Den talade frasen ”I’m an artist” i ”Ego Music” är närmast identisk med ”I’m an artist, honey” som inleder ”Electricity” på Bilingual. Var det en medveten anspelning? Ni skulle kunna göra ett live-medley där den ena låten går över i den andra.
– Hm, ”I’m an artist”… Det hade jag inte ens tänkt på. Man skulle faktiskt kunna göra ett medley på dem! utbrister Neil och glider spontant upp i falsett på det där sättet som han gör när något oväntat får honom att hamna lite vid sidan av de vanliga standardsvaren.

– Bortsett från det faktum att mitt perspektiv i ”Ego Music” är att jag inte visar någon sympati för dem jag sjunger om, medan ”Electricity” är avsedd att vara sympatisk. Texten till ”Electricity” kom av att jag hade träffat en drag queen någonstans, och hon var… Jag minns att jag tänkte vilket hårt liv det måste vara. Man flyger lågbudget från USA till England, gör kanske en show i Brighton och en i London och sedan tillbaka. Och om bandet med den förinspelade musiken krånglar är det katastrof, som jag sjunger i texten. Dessutom tyckte jag att hon var konstnär. Så där var min tanke att visa sympati. Men det hade faktiskt inte slagit mig att citatet var exakt samma.

Ända sedan textraden ”Che Guevara and Debussy to a disco beat” från ”Left to My Own Devices” 1988 och samplingen från Sjostakovitjs 12:e symfoni på ”Miserablism” 1990 har kopplingen mellan Pet Shop Boys och kompositörer ur den klassiska musikhistorien varit lite starkare än man skulle tro. På Yes lånade Chris temat ur Tjajkovskijs Nötknäpparsvit och nu är det ingen mindre än Georg Friedrich Händel som fått släppa ifrån sig sina surt komponerade ackordsföljder till spåret ”Hold On” på Elysium.
– Jag hade hört ett musikstycke på engelska Radio 3, som sänder klassisk musik, och började sjunga ”hold on” till det. Jag nämnde det för Chris och vi laddade ner noterna. Egentligen hade jag bara tänkt att vi skulle använda de första åtta takterna, men så tog jag en joggingrunda, igen, och när jag var tillbaka var Chris två tredjedelar igenom att programmera in hela ackordsstrukturen på 64 takter. Jag skrev färdigt texten medan han höll på med det, och därefter skrev han ytterst omsorgsfullt en ny melodi till Händels ackordbyten. Så man kan säga att det är en lyckad ”co-write” med Händel. Och sedan hade vi mina ursprungliga ackord till ”hold on”. Men när jag först sjöng den var den smärtsamt svår att sjunga, för Chris melodi är så knepig och överraskande. På skivan känns det som att den flyter på bra, för det gör den, men vid ett tillfälle var jag på väg att föreslå för Chris att vi skulle ta in en riktig sångare.

Går ”Everything Means Something” i 6/4-takt, förresten?
– Ooh, nu frågar du fel person. Den går i något konstigt, ja. Det där skulle du behöva fråga Chris om, men jag vet att den är i någon udda takt. ”Everything Means Something” är en annan låt där jag… Vi kallar det ”Elton John och Bernie Taupin”-metoden, vilket är något vi har börjat med de senaste åren. Jag ger Chris texten på ett papper och så sätter han musik till den medan jag… går ut och springer en runda! Du frågar om alla ”jogginglåtarna”, haha! Och när jag sedan kommer tillbaka har Chris ett komp igång, och detta var en av dem. En intressant sak med den här skivan, musikaliskt, är att sedan tre år tillbaka, eller kanske bara två, har Chris börjat sköta all vår programmering. I många år skrev vi alltid med Pete Gleadall, vår programmerare, i samma rum, och han hanterade alla maskiner medan vi spelade in våra idéer. Men nu när Chris gör det har vi faktiskt gått tillbaka till hur vi arbetade när vi först startade. Och dessutom har vi som sagt börjat vända på låtskrivarprocessen, så att jag ibland skriver en text först som Chris sedan komponerar musik till, och så jobbade vi aldrig förr. Så det är faktiskt ganska mycket som skiljer arbetet med Elysium från tidigare produktioner.

Det är nog många som skulle uppfatta Elysium som mer Neil än Chris, så att säga.
– I så fall har de helt fel. Det är snarare en Chris-platta än en Neil-platta. Jag vet att många trodde att Release mer var ”jag” än Chris, men i själva verket var den raka motsatsen. Det var Chris som tyckte att Elysium skulle vara en stämningsfylld skiva med ett varmt sound, och med en och samma stämning rakt igenom. Han ville att hela albumet skulle låta som ”Invisible”, som något man lyssnar på sent på kvällen eller på natten, om du förstår vad jag menar. Vi skickade alla låtar vi hade skrivit, ungefär 25 stycken, till Andrew Dawson i förväg, och när vi gick igenom dem tillsammans ville han absolut att ”Winner” och ”Ego Music” skulle finnas med, vilket angav tonen. Jag var lite orolig för att göra en varm stämningsskiva, eftersom mer eftertänksam musik i ett lägre tempo lätt kan framstå som dyster. Så Elysium är faktiskt väldigt mycket Chris. Det enda spåret som ”är Neil” är ”Breathing Space”, som jag skrev på gitarr. Och mycket på ”Breathing Space” kom från Andrew Dawson, så inte ens den är helt ”jag”.

Schablonbilden av en ”typisk Chris-platta” är nog Relentless, med en massa brutala electrospår för dansgolvet.
– Inte ens det stämmer helt. Jag drev på mer under arbetet med Relentless än vad många tycks tro.

Bonus-cd:n i lyxutgåvan av Elysium består för ovanlighetens skull inte av de vanliga dj-mixarna eller dubversionerna. I stället utgörs den av de tolv spåren på Elysium i instrumentala versioner.
– Det började med att jag fick veta att Sterling Sounds av någon anledning skulle mastra instrumentala versioner av låtarna, och uppriktigt sagt begrep jag inte varför. Jag var på väg att hejda dem, men när jag sedan lyssnade på cd:n, för allt som görs måste godkännas, tyckte jag faktiskt väldigt mycket om den. Man hör – givetvis – mycket mer av vad som händer i musiken, olika stämmor och instrument och så vidare. Den lät elegant, och det slog mig att den fungerade ungefär som en chillout-skiva och att jag faktiskt själv ville ha ett exemplar av den. Därför föreslog vi att EMI skulle göra detta till bonus-cd:n. Jag tycker verkligen att arrangemangen är vackra i instrumentala versioner.

När förstasingeln ”Winner” släpptes spekulerades det på den engelska musiksajten Popjustice att den hade skrivits till OS, men det visar sig inte stämma, åtminstone om man får tro Neil Tennant. I stället skrevs den när Pet Shop Boys turnerade med Take That. Inspirationen var de midtempo-anthems som gosskvintetten framförde, och vinnartemat handlade om Melodifestivalen och inte OS.

Hur det än ligger till med den saken uppträdde Pet Shop Boys i de olympiska spelens avslutningsceremoni med ”West End Girls”, iförda dumstruthattarna från videon till ”Can You Forgive Her?” på Very.
– Det var fantastiskt roligt. De kallade in oss till ett möte omkring fyra månader i förväg. Es Devlin, som var designer för OS-showen, gjorde faktiskt även scenografin för våra två senaste turnéer, och vår musikal för tio år sedan, så henne kände vi ju och hon känner oss. Vi gick dit och de hade en enorm vägg med ett schema över alla namn. De talade om var vi skulle passa in i föreställningen och vad vi skulle göra. Det fanns till och med en liten modell av oss i struthattar! Vi tackade förstås ja omedelbart. På repetitionerna verkade det som att hattarna skulle kunna blåsa av, så vi bad Gareth Pugh, som designade kläderna, att specialtillverka nya åt oss. Och jag var orolig att ett hjul på rickshaw-vagnen vi stod på skulle lossna så att jag ramlade hals över huvud, men vi klarade oss ju. Det finns allt möjligt som kan gå snett… Men hela arrangemanget var oerhört spännande och atmosfären var otrolig. Att uppträda i ett tv-program som sänds live över hela världen, ja faktiskt i vartenda land som finns, tror jag, är minst sagt ovanligt. Unikt, egentligen. Det var en härlig känsla när vi svängde in på stadion i våra struthattar med cyklister som flankerade oss. Det påminde mig om processionerna i kyrkan när jag var katolsk korgosse, haha.

Den 18 mars 2012 dog fotografen och regissören Eric Watson, 56 år gammal. När Neil Tennant var redaktör på tidskriften Smash Hits anlitade de ofta Watson, som kom att bli hovfotograf och videoregissör åt Pet Shop Boys under andra hälften av 80-talet. Tillsammans med Neil och Chris, och med samma kompromisslösa attityd, utformade han en anti-popstjärne-image med gryniga, svartvita fotografier i överdrivet skarp belysning där skäggstubb och dålig hy var avsedda att synas tydligt. Bilderna var tänkta att se ut som stillbilder ur en film och duon kunde utan vidare boka in en helsidesannons i The Face utan att nödvändigtvis behöva ha en aktuell skiva att göra reklam för.
– Det var en chock när Eric dog. Jag visste aldrig ens att han hade problem med hjärtat. I och för sig hade jag inte träffat honom så mycket de sista två-tre åren. Men under en ganska lång tid i början av vår karriär var han en tredje pet shop boy. Eric var en konstnär i ordets rätta bemärkelse.

Pet Shop BoysEfter succéplattan Actually gjorde Pet Shop Boys 1988 biograffilmen It Couldn’t Happen Here, en surrealistisk road movie genom ett arketypiskt England där Neil och Chris möter personer som symboliserar olika auktoriteter. Eftersom filmen nämndes utförligt i Zero-intervjun med Chris Lowe 2009 tänker jag först bara fråga Neil helt kort om dvd-utgåvan är spikad än. Det enda material ur filmen som är officiellt tillgängligt, nu när vhs-kassetten inte finns att köpa längre, är ju de hopklippta scener som utgör videon till ”Always on My Mind”. Men när Neil börjar bli uppvärmd på temat avbryter jag förstås inte, och därför får It Couldn’t Happen Here sin rättmätiga plats även i den här artikeln.
– Ja, jag hörde något vagt om att BFI, Brittiska filminstitutet, vill göra en restaurerad utgåva av It Couldn’t Happen Here. Vår manager berättade för mig att Jack Bond, som regisserade, hade gjort en förfrågan och de undrade om vi kunde tänka oss att tala in ett kommentarspår, och självklart vill vi det, så den dyker säkert upp på dvd förr eller senare. Jag var faktiskt riktigt nöjd med att BFI vill ta upp den. Nu har den förstås blivit En Obskyr Brittisk Film, skrockar Neil och artikulerar så att jag hör de avsiktligt pretentiösa versalerna.

Precis, nu har den blivit en kulturartefakt för intellektuella att klia sig i skägget till.
– Vilket är väldigt lustigt, för när den kom ut marknadsfördes den som lättsmält populärkultur för massorna, åtminstone i Storbritannien. Vilket i sin tur var märkligt. Jag minns att jag hade En Olustig Känsla inför det, fortsätter Neil och skrattar till lite självironiskt när de anspråksfulla begynnelsebokstäverna dyker upp igen.

– Du vet, när man plötsligt har en tvåsidorsannons över hela mittuppslaget i nöjestidskriften Time Out med Joss Ackland på fotografiet… Chris och jag vägrade förstås att vara med på bild på affischen.

Hur allvarligt menad var It Couldn’t Happen Here? Jag tänker inte fråga om den var avsiktligt ”ostig”, för det tror jag absolut inte, men nog är den ganska skruvad.
– Det skulle du behöva fråga Jack Bond om. Chris och jag följde bara hans instruktioner. Filmen var ursprungligen tänkt som ett videoalbum, som man ibland gjorde på den tiden, med en video för varje spår. Det skulle förstås ges ut på vhs och inte gå upp på biografer. Zbigniew Rybczyński, som hade gjort videor åt The Art of Noise, och även den andra videon till vår ”Opportunities (Let’s Make Lots of Money)”, skulle regissera. Men av någon anledning blev det inte av och Jack Bond tog över för att göra en timslång film som skulle ha visats i kulturprogrammet The South Bank Show. Pet Shop BoysOch bokstavligt talat medan vi filmade blev det bestämt att den skulle vara en 90 minuter lång biograffilm i stället. De fick skriva fler scener medan vi höll på. Och återigen gick vi bara med på vad de föreslog. Sammantaget blev den en ganska udda sak. Jack Bonds tanke var att göra ett psykologiskt porträtt av Chris och mig. Han tog med oss på restaurang och söp oss fulla så att han kunde fråga ut oss om våra liv. Allt möjligt finns med i filmen: våra rädslor och fobier, vår uppväxt, våra förhållanden till våra föräldrar… Han försökte placera in oss i våra sånger. Därav den katolska kopplingen, Chris som flyr från saker och så vidare. Badorten finns med eftersom Chris är från Blackpool. Och dessutom är filmen förstås tänkt att vara oerhört brittiskt excentrisk. Jack Bonds val av skådespelare verkade på något sätt passa Pet Shop Boys: Joss Ackland, Barbara Windsor…

Det du säger om att Chris och du bara gjorde som ni blev tillsagda går nog emot en annan fördom som folk har om er, den att ni har någon sorts ”masterplan” och har kontroll över varje detalj i allt ni gör.
– Men Pet Shop Boys har aldrig haft någon ”masterplan”. Ta till exempel OS-grejen som vi pratade om tidigare. Vi gjorde bara vad de sade till oss. I och för sig såg allting perfekt ut redan från början när vi gick på kostymprovningarna, och Es Devlin förstår oss ju eftersom vi har jobbat med henne flera gånger, och jag minns att jag tänkte att vårt inslag kommer att bli det klart mest ”arty” i hela föreställningen, vilket jag förstås var nöjd med. Men någon ”masterplan” har vi faktiskt aldrig haft. Vi tänker bara på det vi gör just då, och därefter tänker vi på nästa sak. Det är egentligen allt.

Kommentarer

Kommentarer

Om Hans-Olof Svensson

Webbredaktör och skribent. "A truly charming journalist" – Ray Cokes

Kolla även

Pet Shop Boys

Pet Shop Boys Catalogue: 1985-2012

Pet Shop Boys samlade Parlophone-produktion återutges.