Senaste nytt
Hem / Artiklar / All The Young – Stokes stolthet

All The Young – Stokes stolthet

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Hans-Olof Svensson)

Såväl på mainstream-topplistorna som i de trendiga hipsterbloggarna har typiskt brittiska gitarrgrupper på senare år fört en tynande tillvaro. Det nyaste i raden av band som vill råda bot på det heter All The Young och kommer från Stoke. Zero talade med frontmannen Ryan Dooley om debutalbumet Welcome Home, fotboll och Bob Dylan.

Under det senaste decenniet har klassiska, brittiska gitarrgrupper, denna förr så livskraftiga art, blivit alltmer utrotningshotade. Enstaka exemplar ses visserligen fortfarande ströva omkring planlöst i vildmarkerna runt Leeds, Carlisle och Humberside, men försök att avla fram nya band i fångenskap har inte slagit väl ut.

Kommer albumdebuterande All The Young från Stoke att lyckas bättre än exempelvis Viva Brother? Gruppen består av bröderna Ryan och Jack Dooley (sång respektive bas), David Cartwright (gitarr) och Will Heaney (trummor), och om det bara hängde på hårt arbete och en positiv attityd vore deras succé redan garanterad.

Precis som det ska vara i en sådan här historia växte huvudpersonerna upp i en trist, nedgången stad. Stoke-on-Trent ligger i Staffordshire i västra Midlands och är kanske mest känd för ett fotbollslag som till på köpet förlitar sig på tråkiga långbollar.

Hur var det att växa upp i Stoke?
– Det är inte en stor stad, så det finns inte så mycket att göra. Det var väl bland annat därför vi startade ett band. Mycket av industrin lämnade Stoke i slutet av 80-talet och början av 90-talet, och staden känner fortfarande av baksmällan från den tiden. Men trots allt har Stoke en hel del historia och personlighet, berättar Ryan Dooley på telefon.

Bröderna Ryan och Jack Dooley är av irländsk härkomst. Jag frågar om det har någon reell betydelse för Ryans identitet eller om det bara är ett namn, och han svarar mycket entusiastiskt.
– Det har stor betydelse, absolut. Jag vet en hel del om mina irländska rötter. Pappa har berättat mycket för Jack och mig. Så vi håller på Celtic i fotboll, och Irland vid sidan av engelska landslaget. Det är viktigt att man är medveten om sitt arv. Nu till helgen åker vi till Irland för första gången någonsin, faktiskt. Vi kanske kan göra som Manic Street Preachers med sin walesiska flagga och drapera en irländsk över förstärkarna, haha!

Vilka artister inspirerade er att själva börja med musik?
– När vi växte upp var Oasis det absolut största bandet i Storbritannien, särskilt för oss grabbar som gillade rock 'n' roll. Sedan ledde det oss vidare till grupper som The Beatles, The Smiths, The Stone Roses, The Jam, The Clash … Bland mer aktuella artister gillar vi The Libertines och Arctic Monkeys, åtminstone deras första album.

Men när jag frågar Ryan om vilka hans personliga förebilder som låtskrivare är, överraskar han mig med att ha en ganska oväntad husgud.
– Jag är faktiskt ett oerhört stort Dylan-fan. Han måste vara den bästa låtskrivaren någonsin. Jag hade en period på två år när jag nästan bara lyssnade på Dylan. Han har gjort så många skivor, med så många olika slags musik, att det blir som att ge sig ut på en resa när man först upptäcker honom.

All The Young började under namnet New Education, som lever kvar som en låttitel i gruppens repertoar. När de fann trummisen Will Heaney föll bitarna på plats och gruppen gjorde en nystart som All The Young.

Efter några år av oglamorösa spelningar på pubar och klubbar debuterar kvartetten nu med albumet Welcome Home.
– I första hand ville vi göra en klassisk, välgjord rockplatta, men med en modern känsla. Som skivorna vi själva växte upp med. Vi älskar stora refränger och gammaldags gitarrsolon. Just gitarrsolon har man inte hört så mycket av på senare tid, eller hur? Vi jobbade hårt för att få ett varmt sound på gitarrerna, inte så vasst som det blir med för mycket diskant.

Welcome Home spelades in i Vancouver, dit gruppen bjudits in av producenten Garth Richardson, som tidigare bland annat arbetat med Rage Against the Machine och The Melvins.
– Det kom helt oväntat för oss. Garth hade hört en av våra demos och bjöd in oss att spela in en singel där. Vi blev minst sagt förvånade, för allt vi hade då var väl fem demos på Internet. Så vi åkte över i tio dagar och spelade in ”The First Time”, som vi släppte som download-singel. Samarbetet fungerade så bra att det sedan var helt självklart att göra hela albumet med Garth i Vancouver. Det var en skön känsla att åka någonstans där vi var helt främmande och inte kände någon. ”Vi fyra mot världen”, ungefär. Och det blev lättare att fokusera på musiken när det inte fanns så många frestelser på fritiden.

Det är inte en särskilt bra period för brittiska gitarrgrupper just nu, eller hur?
– Nej, topplistorna är inte precis fulla av vår sorts musik. Det är det vi vill ändra på. Men det finns inte heller så många nya band som har lite personlighet, du vet som Oasis eller Manics.

Känns det som att ni kämpar i motvind, med tanke på hur otrendig er musik är?
– I början kändes det så, men det verkar som att det är på väg att ändras. Det finns en del grupper som är på väg upp. Men det är svårt för oss att få någon press på grund av trenderna just nu. Recensionerna av vårt album har visserligen varit ganska positiva, fast inte i NME förstås. Det verkar inte som att de gillar grupper av vår typ längre. Så vi jobbar långsiktigt genom att spela live så mycket vi kan, göra reklam via Internet och lita på att det trots allt finns en publik som vill ha lite gammal hederlig gitarrock.

Ryan ger ett extremt målmedvetet intryck. Han talar ofta om vikten av att skriva, skriva, skriva och aldrig ge sig. Och gruppen har redan planer för uppföljaren till Welcome Home.
– Vi hade tre eller fyra låtar som vi kunde ha spelat in till den här skivan, men som vi sparar till nästa eftersom vi kände att vi inte riktigt kan göra dem rättvisa än. Vi behöver mer erfarenhet i studion och mer ambitiösa arrangemang för det. Det här albumet var i stort sett en ganska enkel gitarrplatta, även om vi lade en del effekter på gitarrerna här och där, så att de låter som stråkar. Men på nästa album vill vi ha en symfoniorkester och hela rasket! När vi är framme vid trean tror jag att vi kommer att låta mycket mer märkliga än nu, i vart fall när det gäller instrumenteringen.

Så var ser du All The Young om låt oss säga fem år?
– Jag vill spela i lokaler fulla av folk, antingen publiken är stor eller liten. Bara jag slipper skaffa ett vanligt jobb igen, haha! Nu har jag kunnat leva som musiker i ett år, och så länge jag kan klara av det är jag nöjd.

All The Young är beredda att jobba hårt. Frågan är om det räcker.

Welcome Home släpps den 21 maj på Warner Music.

Kommentarer

Kommentarer

Om Webbmaster

Kolla även

Manic Street Preachers: Resistance Is Futile

Manic Street Preachers – Resistance Is Futile

En stark och stabil, om än kanske lite snäll, Manicsplatta.