Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Gästskribent )
Elliott Murphy är en välbekant Sverigebesökare. Senast var han här i höstas, med sitt band The Normandy All Stars, och gjorde en bejublad show på Kägelbanan i Stockholm. Och nu är han aktuell igen; den här gången som en duo tillsammans med sin trogne gitarrist och följeslagare Olivier Durand.
Det var å andra sidan inte länge sedan Elliott Murphy och Olivier Durand besökte Sverige som en duo heller; snarare var det förra våren. Den 11 maj är det hur som helst dags igen. Då spelar paret på Etablissemanget i Stockholm. På scenen denna kväll står även Slowman, tillsammans med Jakob Theorell.
Elliott börjar med att berätta att hans konserter alltid är under utveckling. I samband med intervjun har han precis avslutat en åttadagarsturné med en show om dagen i Spanien, där han hade ändrat setlist fullständigt, inklusive extranummer. Elliott Murphy är känd för sina många uppträdanden, drygt 100 om året, och som han själv uttrycker det är han ständigt på “The Don't Stop Tour”. Därmed har han också svårt att skilja det ena året från det andra. På frågan om han har bytt låtar till den kommande Sverigespelningen svarar Elliott:
– Ja, vårt nya set innehåller många andra sånger än senast. Av någon anledning har jag lyssnat en hel del på Strings of the Storm och vi har börjat framföra både “Big Sky” och “Jet Lag” från det dubbelalbumet.
Elliott berättar också att han nu spelar mer lead-gitarr än tidigare så att Olivier kan vila lite. Däremot har han svårt att avgöra om han föredrar att spela med helt band eller som två killar med varsin gitarr, då Elliott menar att det beror på den enskilda låten. Han fortsätter:
– Såväl när jag spelar som duo med Olivier, som när jag spelar med The Normandy All Stars, bygger det grundläggande soundet och arrangemangen på interaktionen mellan mitt och Oliviers gitarrspel. Olivier kan så många av mina låtar, och har dessutom varit medkompositör till en hel del av dem, att vi har större flexibilitet att välja de sånger vi ska spela och därmed ändrar vi setlist så gott som varje kväll.
(Olivier Durand)
En fördel med att spela med The Normandy All Stars istället för att uppträda som duo är enligt Elliott den spirituella kraft som uppstår när Olivier, Alain och Laurent förstärker på korusen. Det ger honom känslan av att medverka i en fransk, eller kanske normandisk, gospelkör.
Förra året utkom Elliott Murphy med sitt självbetitlade 31:a album, och i februari i år gav han ut livealbumet Just a Story from New York, med The Normandy All Stars. Jag ber Elliott att berätta om sin liveskiva.
– Just a Story from New York spelades in i min gamla hemstad New York City förra året. Det var som att komma hem eftersom jag bott i Paris i över 20 år. Fans strömmade till från hela USA för att se showen och många av mina familjemedlemmar satt på första raden. Det var en inspirerande natt och lyckligtvis var det någon som spelade in konserten. Vi hade inte planerat att ge ut albumet förrän vi hörde hur god kvalitet inspelningen höll.
Elliott Murphys son Gaspard, som själv spelar i band, har numera rollen som Elliotts producent och tekniker och hjälpte även till med redigeringen av skivan. Just a Story from New York finns i två versioner, dels i en limiterad upplaga som innehåller konserten i dess helhet, och dels i standardversionen.
– Det var väldigt svårt att välja ut vilka låtar som skulle med på standardversionen, eftersom var och en av dem har en speciell betydelse för mig.
Får energi av flitigt turnerande
Jag ber Elliott förklara hur det kommer sig att han turnerar så flitigt.
– Anledningen till att jag är ute på vägarna så mycket med Don't Stop-turnén är att det är en del av den musikaliska cykel som ger mig energi. Jag skriver sånger och så vill jag spela in dem och därefter vill jag spela dem live – så gott som alla på samma gång. Jag känner att jag är mig själv när jag går upp på scenen och blir aldrig deprimerad när jag har en publik att uppträda inför, vilket jag tror är förståeligt.
Elliott menar också att det mest positiva med att stå på scen är relationen till publiken, och den som har sett honom live förstår nog vad han menar.
– Publiken står för den sanna magiska ingrediens som ger mig energi. Det är den bästa drog jag känner till, och den får mig att befinna mig i sjunde himlen. Den negativa sidan av ett flitigt turnerande är utmattningen, men jag antar att jag borde ha vant mig efter alla dessa år.
Precis som sin gode vän Bruce Springsteen brukar Elliott Murphy bjuda på rejält tilltagna shower tidsmässigt. Han berättar att han efter ett fyratimmarsuppträdande i Belgien blev sängliggande en hel vecka. Numera håller han sina shower till omkring två timmar, vilket han tycker är tillräckligt för att nå ut med sitt budskap.
– Men det är sällan som publiken låter mig gå av scenen därefter, och det är svårt att stå emot deras sirenliknande skrik på mer. Det är som om en vacker kvinna ber dig att återvända till sängen …
På min fråga om det efter så många album och så många låtar är svårt att komma ihåg alla, när publiken önskar höra någon särskild, svarar Elliott att han kommer ihåg allihop! Men också att han ibland glömmer bort orden till andra versen eller ackorden till någon brygga.
– Men Olivier Durand har ett fantastiskt minne och då träder han in och hjälper mig. Det händer även att fansen hjälper till med texten. “Put It Down” innehåller 11 verser, och The Rainy Season Fans (Elliott Murphys fan club, red. anm.) från Spanien brukar hålla upp texten framför scenen åt mig när jag ska sjunga den. Det är en fantastisk syn!
Eftersom Elliott Murphy är en flitig Sverigebesökare undrar jag om han har något speciellt minne som han vill dela med sig av.
– Jag kommer ihåg första gången jag besökte en svensk bastu. Det var på min allra första turné i Sverige på 80-talet. Det var så varmt att jag omedelbart hoppade ner i ett iskallt bad och förlorade rösten i två dagar därefter.
Sedan 1990 har Elliott och hans familj bott i Paris, och därmed har han en god inblick i hur den musikaliska scenen i Frankrike och övriga Europa ser ut. På det hela taget tycker han att den är väldigt lik den i USA, då det internationella popstjärnesystemet fungerar likadant överallt.
– Jag uppskattar dock när det finns en lokal rockscen samtidigt. Sverige har sedan ABBA slog igenom varit en av de ledande länderna i världen när det gäller att producera musik. Min son Gaspard och hans band The Dukes åkte till Sverige när de skulle spela in sin skiva. Folkrockmusik, som jag spelar, tas på mycket större allvar här än i USA. Kanske kommer det att förändras med tiden.
Från sitt gamla hemland USA saknar Elliott den service man ofta får, 24 timmar om dygnet. Men han säger sig också älska europeisk mat, särskilt svenska köttbullar. Så det jämnar ut sig, menar han. I övrigt har han också gjort reflektionen att världen har krympt, och att det är samma butikskedjor vart än man kommer.
Elliott Murphy skriver även skönlitterärt
Texterna är en oerhört viktig del av Elliott Murphys låtar, men han har också skrivit några novellsamlingar och ett par romaner. Jag ber honom att berätta vad dessa handlar om och hur handlingarna skiljer sig från hans lyrik.
– Jag har skrivit två romaner: Cold and Electric, som handlar om en rockgitarrist med en massa problem, och Poetic Justice, som är en western om en mördare som älskar poesi, samt ett antal novellsamlingar. Jag skulle älska att få dem utgivna i Sverige. Att skriva fiction är väsensskilt från att skriva sångtexter, eftersom det är en lång pågående process utan applåder i slutet. Men jag behöver bägge delar; litteratur är min religion och rock 'n' roll min besatthet.
Elliott vill dock inte påstå att det är roligare att skriva noveller än texter, då han anser att det både finns fördelar och begränsningar av olika omfattning. Han säger att noveller måste verka vettiga på ett eller annat sätt, medan en sång kan vara en total metafor utan någon synbar mening.
– Låtar är som änglar i luften och noveller som änglar som vandrar på jorden. Bägge kan innehålla en spirituell mening.
Redan innan Elliott Murphy spelade in sitt första album Aquashow, skrev han inlagan till Velvet Undergrounds album Live 69. Man kan säga att det var början på att Elliott upptäckte sina kvaliteter för att uttrycka sig i skrift. Det musikaliska intresset och viljan att bli rockstjärna startade dock som för så många andra under den här tiden.
– Som varje unge som tog fatt i en gitarr och såg The Beatles på tv ville jag bli rockstjärna, men sedan övergick det till något djupare, mer som ett kall. Det är svårt att förklara, det här trubadurlivet. Men det är mitt liv och det håller mig fokuserad. När jag står på en scen är det sällan jag tvekar på om det är där jag hör hemma, och mina historier är alltid sanningsenliga. Det stämmer även till viss del när de inte handlar om mig själv.
Själva låtskrivandet beskriver Elliott Murphy som en mystisk process, vilken ofta inleds med att han tar upp gitarren.
– Det finns låtar dolda i varje gitarr jag någonsin hållit i. Numera skriver jag även musik på piano, och tack vare Anders L. Johansson (promotor på Kulturgärningar) gör vi pianoshower i Sverige varje år. Att skriva sånger är en process av omvänd anarki: musik och ord flyter runt i luften tills de utgör en början och ett slut.
Elliott säger att ända sedan han lämnade sin mors livmoder och tog sitt första andetag den 16 mars 1949, har han försökt att se meningen i den här gamla världen.
– Eller, som jag sjunger i min nya låt “Then You Start Crying”: “Life is beautiful but the world can be hell”. Det har varit mitt dilemma.
Avslutningsvis frågar jag Elliott om vad han har i sin pipeline inför kommande vår och sommar.
– Fler och fler shower så klart! Och så ska vi spela in ett nytt album. Vi har redan 11 låtar klara, och jag hoppas kunna släppa skivan i september 2012. Gaspard Murphy producerar skivan, medan Olivier Durand och The Normandy All Stars förser den med alkemi. Jag hoppas också att återutge Strings of the Storm i en remastrad version. Därutöver håller jag på att skriva ett filmmanus och två nya romaner, samt en poesibok och kanske blir det tid över för lite sömn …
Text och foto: Georg Ryttman
