Bruce Springsteen – Wrecking Ball

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Columbia/ SME, betyg: 8]

Bossen har blivit sextiotvå bast, hunnit fram till sjuttonde studioplattan, han är lack på utvecklingen i Staterna, och det var länge sedan jag hörde Mr. Springsteen göra något så varierat, lyckat och tilltalande som på Wrecking Ball. Musikaliskt rör han sig obesvärat mellan genrer och sångrösten låter klarare och bättre än på länge. Inledande singelsläppet “We take care of our own” har ett sound som påminner om det på Born To Run och “Easy money” gungar fram på stråkar och kvinnokörer. Karlen har sålt mer än 115 miljoner plattor, fått både en Oscar och Polarpriset. I sommar kommer han sälja ut Sverigekonserterna som vanligt. Springsteen skulle kunna skita i vad som händer den amerikanska arbetarklassen, hur politikerna handskas med ekonomin och ojämlikheten som råder i landet. Men jag har aldrig tvivlat på att hans samvete är rent och att han verkligen bryr sig och vill förändra. Kanske är jag – och en hel värld med mig – grundlurad, men jag tror inte man kan skriva låtar som dessa om man är en falsk jävel. Det finns en stor själ i en ballad som “Jack of all trades” med sin New Orleanska begravningstågsstämning, det finns en värdig ilska i titelspåret och ett stort svärtat hjärta i irländskt folkliga “Death to my hometown”. Samtidigt kan du välja att bara blunda, vägra att lyssna till budskapet och dansa loss till låtar som westerninfluerade “We are alive”, medryckande “Shackled and drawn” och “Land of hope and dreams” där Clarence Clemmons spelar sitt sista solo. Precis som du kan stänga av tv-nyheterna och vägra att ta in verkligheten runt omkring dig. Bruce Springsteen gör vad han kan för att du inte ska göra det, han vill visa dig något, och via Wrecking Ball syns det klart och tydligt vad han vill visa upp.