Mats Bengtsson – Dansbandsmusiker och fritänkare

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Johan Arenbo)

För den oinsatte tycks dansbandsscenen vara ett översentimentalt universum med tokroliga kostymer och alldeles för många z:an. Men i själva verket finns det mycket mer att upptäcka. I alla fall om man ska tro Mats Bengtsson. Zero har talat med en ung dansbandsmusiker som vågar gå sin egen väg.

Det är inte lätt att vara dansbandsmusiker. Ingen annan genre, med möjligt undantag av åttiotalets pudelrock, har fått utstå så mycket spott och spe från de svenska kritikerna.

Jazzmusikern Arne Domnérus varnade redan på sjuttiotalet för dansbandens “dåliga inflytande”. “Ungdomar som växer upp med skräpet får svårt att tillgodogöra sig riktig musik”, hävdade han och föreslog i samma vända att “Vikingarna borde landsförvisas”. Än mer frispråkiga var indiepopbandet Popsicle, som avslutade sitt tacktal på Grammisgalan 1993 med besvärjelsen “… också hoppas vi att Arvingarna dör i en tragisk bussolycka.”

I en större dagstidning recenseras en populär dansbandsgrupp med det föga smickrande omdömet “allt smälter ihop till en kletig, sötsliskig, osann ljudkuliss”. På diskussionsforumet Flashback finns i sin tur en tråd med det kompromisslösa namnet “Jag undrar varför Gud som är så klok har skapat dansbanden?”

Elakheterna och de spydiga kommentarerna väcker ett flertal frågor: varifrån kommer allt hatet, vad är det egentligen som upprör så mycket och varför får dansbanden så sällan möjlighet att besvara kritiken?

Zero Music Magazine har alltid förespråkat fritt tänkande och en fördomsfri inställning till alla kulturformer. Med ambitionen att vidga våra vyer beslutade vi oss för att tala med en dansbandsmusiker. Valet föll på en ung man med såväl stort musikaliskt kunnande, en gedigen kunskap om genrens historia och ett öppet sinne för nya idéer: Mats Bengtsson från Båstad.

Mats är något så ovanligt som en “elektrifierad dragspelsentertainer”. Man skulle även kunna kalla honom “den enda mänskliga komponenten i ett retroinspirerat enmansband”. Genom att koppla en snillrik modul till sitt dragspel kan han både imitera en hammondorgel och ackompanjera sig själv på bas. Ovanpå detta styr han en trummaskin och sjunger med kraft och inlevelse. Praktiskt taget allt sker live, då stora delar av utrustningen är från sjuttiotalet och saknar programmeringsmöjligheter.
– Jo, det gäller att ha hyfsad simultankapacitet, förklarar han med ett leende.

Mats nuvarande koncept har vuxit fram under årens lopp. Musiken har emellertid alltid varit en del av hans liv. Kanske ärvde han en “dragspelsgen” från sin far, som själv var en duktig speleman på sextiotalet.
– Redan som fyraåring var jag väldigt fascinerad av dragspelets klang, berättar han. Ett par år senare började jag spela själv, och därefter har det flutit på. Nuförtiden klappar mitt hjärta mest för dragspel med orgeltillbyggnad. Det jag tycker bäst om är mångsidigheten. Man kan spela på så många olika sätt, tolka så många olika stilar och sätta en personlig touch på det hela.

För Mats är dragspelet mer än bara ett instrument. Han beskriver det som “ett sätt att kommunicera med omvärlden” och “leva ut andra sidor av sin personlighet”.
– Jag är nog ganska lågmäld och försynt annars. Men när jag hänger på mig dragspelet får folk möta den färgstarka person jag egentligen vill vara.

Mats repertoar är minst sagt mångsidig. På hans skivor varvas egenskrivna låtar med covers på så skilda artister som Elvis Presley, Evert Taube, Per Gessle, Edit Piaf och Procol Harum. Den gemensamma nämnaren är att det mesta framförs i dansbandstappning.
– Ända sedan tonåren har jag velat bilda ett dansband. Men jag har haft svårt att hitta jämnåriga som delar samma vision. Jag har varit med i ett par olika projekt och konstellationer, men tyvärr har inget burit någon större frukt. Därför har jag gått min egen väg och gjort min egen grej. Men drömmen är, som sagt, att spela i någon form av dansband.

När man, som undertecknad, inte har någon större koll på dansbandsscenen, leds tankarna lätt till ett gäng smöriga killar i spektakulära kostymer som kallar sig något klämkäckt i stil med “Kurt-Dannyz” och sjunger plattityder som “bakom molnen finns en skinande sol”. Men i vilken utsträckning stämmer egentligen fördomarna?

Efter efterforskningar kommer jag fram till att bokstaven “z” faktiskt förekommer oproportionellt ofta i dansbandssammanhang. Drygt vart tionde dansband tycks ha smugit in den väsande konsonanten i sitt namn. Vissa, som Larz Kristerz, har till och med vågat sig på en dubbel. Enligt legenden var det Lasse Stefanz som startade “mizzbruket”. När ett “s” gick förlorat på deras gammaldags reklamskylt följde de Cajsa Wargs visdomsord, “man tager vad man haver”, och startade en trend med den snirkliga systerbokstaven.

De uppseendeväckande kostymernas ursprung visar sig vara svårare att spåra. Förmodligen finns det en koppling till sextiotalets färgglada mode, men huruvida Flamingokvintetten hade ett gott öga till Pierre Cardin eller bara en djärv skräddare kan man enbart spekulera i. En anekdot som är så rolig att den måste berättas, är emellertid att Vikingarna lyckades få sina munderingar avdragsgilla som “arbetskläder” i deklarationen. I mitt tycke fullständigt rimligt, då det, som bekant, inte alltid är lätt att bära kycklinggula kostymer med pressveck till vardags.

Mats småskrattar åt historierna.
– Jag har hört ett par liknade skrönor, men man ska nog ta dem med en nypa salt. Visst finns det en del “z:an” och annorlunda kläder i dansbandsvärlden, men egentligen är det klyschor, precis som att “alla hårdrockare är långhåriga, blodtörstiga djävulsdyrkare”. I själva verket finns det alla möjliga typer av dansband. Några stämmer in på den stereotypa bilden, men de flesta har en modernare stil. Nuförtiden klär sig majoriteten enkelt och snyggt i vanliga kavajer. Och nej, personligen har jag varken någon speciellt galen kostym i gardroben eller några tankar på att döpa om mig till “Matz”.

En annan vanlig fördom är att dansbandsmusiken är supersmörig och texterna innehållslösa. Förvisso saknas det inte låtar som är mer sötsliskiga än smält sockervadd. Men på den punkten är väl det genomsnittliga dansbandet knappast större “syndare” än Backstreet Boys eller R. Kelly? Förvisso lyser samhällskritiken med sin frånvaro och det tycks vara omöjligt att hitta någon textförfattare med samma litterära begåvning som Leonard Cohen. Men å andra sidan hittar jag inte heller några så katastrofala bottennapp som de tyska technomarodörerna Scooters dagisrefränger (“Move Your Ass”, Behind the Cow” eller “How Much Is the Fish”, någon?). Kanske sågas dansbanden alltför slentrianmässigt av kritikerna?
– Problemet är att folk bara kommer ihåg de banalaste låtarna, menar Mats. Det finns en föreställning om att dansbandsmusik bara innehåller tre ackord. Och visst, lyssnar man på t ex “Leende guldbruna ögon”, så är det ju så. Men om man botaniserar lite djupare och upptäcker “Räck mig din hand” med Arvingarna eller “Donna Bella Donna” med Kindbergs, så märker man att det faktiskt finns mycket mer…

Mats tar en klunk Coca-Cola (den enda “drogen” i denna renlevnadsmans liv) och utvecklar resonemanget:
– Visst stämmer det att dansbandstexterna nästan uteslutande handlar om kärlek, men jag förstår inte problemet med det. Är inte kärleken ett väldigt viktigt ämne i alla människors liv, eller? Och förresten innehåller väl var och varannan pop- och rocktext ordet “love”.

En bra poäng. Om nu popjournalisternas kelgris Morrissey geniförklaras för tårdrypande rader som “I’m human and I need to be loved, just like everybody else does” borde väl egentligen tidigare nämnda Lasse Stefanz komma undan med “jag vill ha någon att älska, någon att tycka om”?

Jag känner hursomhelst att jag inte kan lämna ämnet än. Dansbandstexterna rör sig nämligen ofta i en värdekonservativ värld. Kvinnorna kallas inte sällan “tös” eller “lilla vän” och har en passiv roll i historierna. Männen är däremot handlingskraftiga karlakarlar som hugger ved med ena handen och sveper drinkar med den andra. Jag frågar Mats om han tror att denna femtiotalsdoftande världsbild kan vara en anledning till att dansbanden inte går hem i vissa kretsar?
– Ja, det kan nog stämma. Men behöver det nödvändigtvis vara något ont i de gamla könsrollerna? Jag tror att många tjejer fortfarande vill bli uppvaktade och slippa ta första steget själva. Dessutom finns det tuffa dansbandssångerskor med skinn på näsan. Lyssna på deras texter, så får du se att jämlikheten är större än du kanske tror.

Efter vår genomgång av de största fördomarna är jag fortfarande en smula konfunderad. Vad kan det egentligen vara som är vageln i ögat på kultursnobbarna? Varken det överdrivna bruket av bokstaven “z”, de djärvt designade kostymerna (som, enligt Mats, alltså knappt används längre) eller de småsega texterna är väl, med handen på hjärtat, speciellt provocerande?

Ligger problemet kanske i att dansbandskulturen är så ickehierarkisk och helyllesvensk? Dansbandsmusikerna ses inte som “ouppnåeliga halvgudar” likt popstjärnorna, utan framstår istället som förhållandevis vanliga killar och tjejer. De lovsjunger inte heller neonljusen i New York och London, utan “nöjer sig” med att skildra det svenska småstadslivets glädjeämnen och vedermödor.
– Jag tror att du är något på spåret där, nickar Mats. Elitisterna vill gärna göra sig märkvärdiga genom att ogilla allt “folkligt”. Det har lett till att dansbanden har fått en töntstämpel, och det har blivit förbjudet att tycka om allt som ens har en koppling till scenen. Det är synd att folk inte kan ta bort sina skygglappar och börja tänka själva. Dansbandsmusik är ju ingen motpol till pop och rock, utan en nära släkting.

Mats vet vad han talar om. Historiskt sett finns det en stark koppling mellan popen och dansbandsmusiken. Båda är, i hög utsträckning, avkomlingar till dans- och jazzorkestrarna som underhöll på restaurangerna under femtiotalet. Mycket riktigt betraktades också The Streaplers (sedermera Streaplers), Sten & Stanley och The Vikings (sedermera Vikingarna) som “poporkestrar” i början av sina karriärer.

Det var under den så kallade “dansbandskrisen”, under slutet av sjuttiotalet, som segregationen startade. Ungdomarna började gå på disco istället för på dansrestaurang. De etablerade dansbanden svarade med att satsa mer på den mognare publiken. Trots en viss återväxt de senaste årtiondena är medelåldern fortfarande hög i dansbandssvängen. Jag frågar Mats hur han ser på genrens framtid.
– Det är nog nödvändigt att få bort “pensionärsstämpeln” om scenen ska överleva och kunna utvecklas. Låtar som “De sista ljuva åren”, som så uppenbart är skrivna för sjuttioplussare, skrämmer tyvärr bort ungdomarna. Istället vill jag se en modernare och fräschare framtoning, med fler dansband i Melodifestivalen.

Mats gör själv sitt bästa för att sprida dansbandens evangelium. För att nå ut till en yngre och bredare publik har han blandat in en portion rockabilly i konceptet.

Rockabilly, för er som inte är insatta i fenomenet, är en livsstil som bygger på en fascination för det amerikanska femtiotalet, med Bill Haley, brylkräm och bensinslukande monsterbilar som viktiga fundament. Mats är dagen till ära klädd i svarta jeans, t-shirt och svart skinnjacka. En outfit som inte sticker ut nämnvärt, men som i all sin enkelhet vore värdig John Travolta i Grease.
– Jag är ingen riktig rockabillykille, påpekar han. Fast visst gillar jag musiken och stilen. Elvis, gamla jänkebilar och tjejer i prickiga klänningar har absolut sin tjusning. Men det är tyvärr en ganska sluten kultur, där det är svårt att komma in. Om man inte har rätt bil, tar de en inte på allvar. Och en halvgammal Volvo, som min, duger inte riktigt. Men det finns även bryggor mellan scenerna, som “rockabillydansbandet” The Playtones, som jag gärna lyssnar på.

Mats har ytterligare strängar på sin lyra. På en av hans skivor finns en låt som man, i brist på bättre beskrivningar, skulle kunna kalla “dragspelstechno” eller rent utav “acid house-gammeltjo”. Mina tankar leds till ett afterski-ställe, där glühweinet flödar och pjäxdansen är i full gång. Några tankar att höra av sig till ett österrikiskt skivbolag har han emellertid inte.
– Nej, den låten var bara ett experiment. Det var kul att prova något nytt och rensa huvudet från vad jag brukar ägna mig åt, men jag har svårt att se att det blir mer av den varan i framtiden. Musiken jag brinner för, och helst vill spela, har äldre rötter och en varmare känsla.

En paradoxernas man, denne Mats Bengtsson. Trots sitt annorlunda koncept och sina progressiva idéer är han snarare nostalgiker än futurist. Men kanske är även de mest liberala dansbandsanhängarna förhållandevis konservativa till sin natur? Det är ju, trots allt, inte en kultur som förespråkar samhällsomstörtningar. Jag får dock ändå inte riktigt ekvationen att gå ihop. Är Mats en rebell, som utmanar normerna genom att gå sin egen väg och leva för en kritiserad musikform, eller är han snarare en svärmorsdröm som dagdrömmer om ett överidealiserat femtiotal?
– Hmm, intressant fråga. Svärmorsdröm vet jag inte, för vem vill gifta bort sin dotter med en bohem med stundtals noll kronor på banken? Nu väntar jag i och för sig på STIM-pengar för “Paula”, en låt jag har skrivit som Larz Kristerz har spelat in, men det kommer nog att dröja ett tag innan jag är på grön kvist igen. Fast rebell är kanske ändå att ta i? Däremot vill jag gärna krossa fördomar. De som tror att jag bara kan spela “Livet i finnskogarna” eller “Gråt inga tårar” får sig en knäpp på näsan när jag river loss gitarriffet till Chuck Berrys “Johnny B. Goode” på dragspelet. Och om jag lyckas ändra någons förutfattade meningar om dansbandsscenen, känns det självklart väldigt bra. Det finns, som sagt, mycket att upptäcka om man bara vågar ha ett öppet sinne!

Att krossa fördomar och få folk att tänka i nya banor är hedervärda ambitioner. Även om jag inte riktigt har fått svar på alla mina funderingar, har det varit en givande eftermiddag i Båstad. Mats Bengtsson lyckades kanske inte omvända mig till framtida dansbandsfantast, men jag kommer absolut att ha större respekt för scenen i framtiden. Den är, hur man än betraktar och reagerar på fenomenet, ett intressant inslag i det svenska kulturlivet.