Snow Patrol – Nya utmaningar

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Hans-Olof Svensson)

Efter mer än elva miljoner sålda album är förväntningarna på skotsk-irländska Snow Patrols sjätte album, Fallen Empires, skyhöga. Men i stället för att göra det lätt för sig och följa gamla, beprövade recept, valde gruppen att utmana sina begränsningar och bryta ny mark, berättar gitarristen Nathan Connolly för Zero.

Arbetet med Fallen Empires inleddes i oktober 2010 med att Snow Patrol reste till Rancho De La Luna Studios i Joshua Tree National Park i sydöstra Kalifornien för en veckas förberedande inspelningar.
– Vi startade där för att kunna föra lite oväsen utan att ha alltför mycket press på oss. Den här gången ville vi verkligen göra allt annorlunda och lämna vår “comfort zone”. Vi var nästan ute i öknen. Det fanns väl en bilverkstad och en bar på orten, men inte mycket mer. Fantastisk plats. Vi hade bara gitarrerna med oss och fick förvånande mycket gjort på den veckan. Sedan åkte vi vidare till en studio i Malibu för att jobba vidare. Inför vårt förra album reste vi till Berlin för att spela in, och det var väl då vi insåg att vi kunde bege oss precis vart som helst i världen och att de nya intrycken bara kan göra musiken bättre, minns Nathan Connolly.

Det som Nathan gång på gång under vårt samtal återkommer till, är hur annorlunda gruppens inställning till studioarbetet var på Fallen Empires. Målet var att riva upp regelboken och göra allt på andra sätt än tidigare. Bland annat är de elektroniska inslagen på Fallen Empires mer framträdande.
– Vi ville vara öppna för nya genrer, bli djärvare och mer säkra på oss själva och, i brist på ett bättre ord, bli mer “experimentella”. Vi ville göra lite mindre polerad musik och testa våra gränser. Tidigare har vi nog ibland kämpat emot oss själva, så att säga, och “kvävt” en del låtar genom att inte följa våra naturliga impulser om hur musiken skulle låta. På Fallen Empires var regeln att inte ha några regler. Vi ville säga “ja” till saker och inte känna att vi förväntas göra en viss sorts musik. I synnerhet på “Called Out in the Dark”, “The Symphony” och “The Weight of Love” märks det, tror jag. “The Weight of Love” har ett groove som nästan påminner om Primal Scream, men det finns mycket rock också. Den här gången tog vi längre tid på oss än vi någonsin förr gjort för att spela in en skiva, och den var definitivt en större utmaning än de föregående, men så blev det också vårt bästa album hittills. Det är klart att grupper alltid säger så, men så här nöjd har jag aldrig varit i det här skedet, alltså precis före release. Så här mycket frihet har vi aldrig gett oss själva, och så här kul har vi aldrig haft förr. Det har helt klart gett bandet nytt liv.

Vad syftar titeln Fallen Empires på?
– Jag skulle nog inte försöka tolka in alltför mycket i den. Det finns absolut inget budskap i den, varken politiskt eller i något annat avseende. Man kan säga att den sammanfattar vår attityd inför den här skivan, att vi känner ett större självförtroende och … kanske inte börjar om från scratch, men definitivt inleder ett nytt kapitel. Titeln kändes rätt, helt enkelt.

Att riva ner för att bygga nytt, alltså?
– Vi skalade av musiken totalt och alla fick lämna sina egon hemma innan vi satte igång, så ja, så skulle man kunna uttrycka det.

Men ni anlitade Garret “Jacknife” Lee som producent igen?
– Ja, folk frågar oss jämt om det, men han är så intelligent, och känner så starkt för bandet, att vi fortsätter med honom tills det inte ger något längre. När vi kommer dit får vi hitta någon ny, men där är vi inte än.

Vissa indie-hipsters tycker säkert fortfarande att ni inte är tillräckligt “alternativa”, vad det nu betyder. Vad skulle du säga till dem?
– Sånt tänker jag överhuvudtaget inte på. Vi är själva fans till så många olika slags artister och lyssnar på så många olika musikstilar att vi bara försöker vara öppna. Det är ingen idé att försöka gissa sig till vad folk vill ha. Det enda man kan göra är att göra musik som passar en själv. Vi ber absolut inte om ursäkt för vilka vi är. Vi hoppas att folk lyssnar utan fördomar i stället för att göra antaganden om hur vi låter.

Ironiskt nog ledde sångaren och låtskrivaren Gary Lightbodys skrivkramp till att gruppen nu är långt framme i arbetet med uppföljaren till Fallen Empires.
– Ja, under en period kunde han inte skriva något alls, men när det sedan lossnade kunde han inte sluta! Så vi spelade in ganska många låtar utöver det material som fick plats på Fallen Empires. Allt är inte färdigt än, men tanken är att nästa album inte ska behöva ta tre år. Det känns ofta konstigt att lämna en två år lång turné och behöva anpassa sig till ett helt annat liv i studion, men nästa gång ska det nog gå lättare eftersom vi redan har så mycket material.

På samlingsskivan AHK-toong BAY-bi Covered, en hyllnings-cd som medföljer senaste numret av engelska Q Magazine och där bland andra Depeche Mode, Nine Inch Nails och Jack White tolkar klassiska U2-låtar från tjugoårsjubilerande Achtung Baby, gör Snow Patrol en version av “Mysterious Ways”.
– När vi växte upp på Irland var U2 överallt, så det var omöjligt att inte lyssna på dem. De var en av de första irländska grupper som tog sig utanför Europa och slog igenom även i USA. Och nu har vi till och med fått turnera med dem. De var fantastiska att ha att göra med, otroligt hjälpsamma mot oss och väldigt ödmjuka trots att de är så stora.

Vad lyssnade du på för musik när du växte upp förutom U2?
– Det blev mycket gitarrbaserad indie, som Loveless av My Bloody Valentine och Copper Blue med Sugar.

Tre i topp
Nathan Connolly rekommenderar tre aktuella favoritskivor.

Bombay Bicycle Club – “Shuffle”
– Den är från deras tredje album, tror jag. De är otroligt påhittiga och nytänkande.

Ryan Adams – “Ashes & Fire”
– Jag har hört att han spelade in albumet på bara fem dagar, och ändå låter han så säker i det han gör. Den här sången är så vacker.

LaFaro – “Easy Meat”
– Jag var med i en grupp tillsammans med en av medlemmarna i LaFaro. Den här låten är en av de coolaste jag hört på länge.