Senaste nytt
Hem / Artiklar / Ladytron – Best of 00-10

Ladytron – Best of 00-10

Ladytron

 

Mira Aroyo i Ladytron berättar om samlingsskivan The Best of Ladytron 00-10, botaniserar bland utrotningshotade skivformat och förklarar vad electroclash egentligen var för något.

Tio år i en popgrupps liv kan betraktas ur många olika vinklar. Det är tio år av skivor, tio år av turnéer och inte minst tio år av intervjuer. Intervjuer är lika med journalister och journalister är lika med förenklingar, feltolkningar och påklistrade etiketter.

När Mira Aroyo i Ladytron lyfter luren i London för att svara på frågor om samlingen The Best of Ladytron 00-10, inleder jag med att fråga vilka som varit de värsta misstolkningar, eller mest efterhängsna etiketter, de råkat ut för under sin drygt tioåriga existens.
– Den vanligaste missuppfattningen är att vi är ”kalla” och ”distanserade”, berättar Mira. Vi har alltid tyckt att vi gör varm musik, men den elektroniska instrumenteringen och sättet vi behandlar sången gör att vi betraktas som kyliga på något sätt. När fotografer ska ta bilder av oss har de jämt valt ut någon betongvägg som bakgrund eller vill framställa oss som robotar. Vi tycker inte att man behöver ha en soulröst i sextiotalsstil för att förmedla värme, men ofta går värmen ändå inte fram.

 

 

Detta leder förstås fram till att jag lägger fram min egen syn på er, som kan visa sig vara lika felaktig. För mig har det alltid funnits en likhet mellan er och Saint Etienne i ert sätt att skriva klassiska popsinglar. Båda grupperna arrangerar låtarna elektroniskt i stället för med gitarrer, men er musik handlar egentligen inte om maskiner. Och att de har en image som för tankarna till soliga parker och espressokaféer i London, medan ni framställs som kyliga och europeiska, känns mest som något man klistrar på musiken i efterhand.
– Ja, jag kan se den kopplingen, funderar Mira. De började ju några år före oss, men vi har nog haft liknande influenser och gjort musik på likartade sätt. Både de och vi har lyssnat på en hel del sextiotalsmusik och experimentell elektronisk musik. Jag har träffat Bob [Stanley] många gånger, så jag vet att vi har mycket gemensamt. Det är faktiskt första gången vi blir jämförda med Saint Etienne, men det ligger helt klart mycket i det. Vi skriver poplåtar och producerar dem på ett sätt som inte är traditionellt. Och det är viktigt för oss att ha ett eget sound, vilket jag antar att det är för dem också. Vi har visserligen samlat på oss en massa gamla analoga syntar och andra maskiner, men många av våra melodier och sångstrukturer är traditionella och låtarna skrivs ofta inte med hjälp av någon elektronik, utan det kommer senare.

För tio år sedan kallades ni ”electroclash”. Hur skulle du definiera electroclash?
– Allra först var det inte ens electroclash, för vi startade tidigare än så. I början stämplades vi bara som ”åttiotal”. På nittiotalet betraktades elektronisk musik mer som dansmusik eller något experimentellt … du vet, Warp Records …

Dj-musik.
– Precis, dj-musik. Jag tror att vi var en av de första grupperna som gick tillbaka till mer traditionella poplåtar efter det. Men sedan kom electroclash och plötsligt hamnade vi på en massa samlingsskivor. För mig personligen var electroclash ett party i New York 2001 som Larry Tee arrangerade och där vi dj:ade. Alla besökare fick en cd med de artister som spelade den kvällen. Det var en massa grupper som hade olika bakgrunder och inte samarbetade alls. De kände knappt till varandras existens. Det som skilde oss från dem var att vi var en grupp på ett mer gammaldags sätt, medan de flesta andra kom från klubbvärlden. De banden var ofta egentligen bara en producent som hade rekryterat en sångare. Dessutom var de mycket mer modemedvetna än vi.

Hur har gruppdynamiken i Ladytron förändrats under de här tio åren?
– Vi känner varandra oerhört mycket bättre nu, förstås. När vi startade Ladytron kände vi inte varandra alls, faktiskt. Vi träffades därför att vi var intresserade av att göra musik tillsammans. Nu när vi har turnerat i tio år, och så att säga har växt upp tillsammans, har vi mycket mer gemensamt än vi hade då. Vi kom från väldigt olika bakgrunder, både musikaliskt och socialt, så vi har fått lära oss att samarbeta efter hand.

Vilka är dina bästa minnen?
– Bland det mest minnesvärda är när vi turnerade i USA och Kanada för första gången, för kanske åtta eller nio år sedan. Vi hade aldrig gjort någon längre turné och visste inte riktigt vad vi skulle vänta oss. Dessutom var det på vintern och det låg enorma mängder snö överallt. Men vi blev väldigt väl mottagna och trots att det var stora konserter var allt utsålt. De upplevelserna bidrog till att göra oss till ett band på riktigt.

Finns det något du ångrar eller hade velat göra annorlunda?
– När man ser tillbaka kan man alltid fråga sig vad som skulle ha hänt om man gjort si eller så i stället, men när det gäller en karriär kan man inte gräma sig över sådant. Den här samlingen var ett slags bokslut, och det fanns inget som kändes fel eller pinsamt när vi gick igenom materialet. Det var som att bläddra i ett gammalt fotoalbum och bli förvånad över hur ung och oskyldig man ser ut på bilderna, för det kändes inte så då.

 

 

Det decennium som sammanfattas på Best of Ladytron 00-10 sammanfaller med en tid då musikbranschen genomgått en större omvälvning än någonsin förr. När Ladytron bildades var det fortfarande nittiotal och grupper kunde ge ut fyra eller fem singlar från varje album. Varje singel släpptes i sin tur på två eller tre separata cd med olika bonusspår, medan man idag knappt kan skänka bort musik gratis.
– Och en sjutumsvinyl, fyller Mira i.

Kassettsinglar!
– Vi släppte aldrig något på kassett. Skulle jag ångra något vore det kanske att vi inte hann ge ut någon kassettsingel… Men detta var före alla sociala nätverk på Internet, före Napster och före MySpace. Det gick knappt att ladda ner musik från Internet, och om man ändå gjorde det, tog det evigheter.

Modemräkningen kostade mer än det skulle ha gjort att köpa låten på skiva.
– Haha, precis. Ja, allting har förändrats, på gott och ont. På ett sätt är det bättre nu, för det finns mer musik och fler grupper än för tio år sedan. Alla kan spela in musik hemma som låter okej, och man behöver inte betala för studiotid och ljudtekniker. Man kan nå ut genom MySpace även om man inte spelas på radio. Å andra sidan köper folk inte skivor längre, så man är tvingad att spela live. Det är lite trist, men nu har det kommit en generation som inte ens tänker tanken att köpa skivor. Att göra så finns inte. När jag var tonåring sparade jag ihop mina fickpengar, till och med mina lunchpengar, för att köpa skivor. Ibland köpte jag kassettversionen eftersom de var billigare. Nu tar man för givet att musik är gratis. En låt på iTunes kostar inte mer än en chokladkaka, men många vet knappt att det går att köpa musik. De laddar inte ens ner, utan lyssnar genom Spotify.

Vad har du för tankar om musikbranschens framtid?
– Jag vet inte. En del av mig skulle vilja att folk insåg att om man vill ha musik måste man betala för den, för annars finns det inga pengar att göra någon musik. Man betalar ju för allt annat man konsumerar, så varför ska musik vara gratis? Men samtidigt har branschen verkligen förändrats. Den har varit tvingad att finna sätt att bli mer effektiv, vilket är bra. Jag tror att branschen måste bli mer kreativ när det gäller att förpacka musiken, och göra den till ett påtagligt föremål igen. Medan cd-försäljningen minskade, ökade försäljningen av vinyl, vilket kan verka märkligt. Men vinylskivor har ju alltid varit mer påtagliga som föremål. Man köper dem för omslagen och för att de ser bra ut. Så det gäller att hitta sätt att göra musik till något fysiskt igen.

Efter bokslutet med Best of 00-10 börjar Ladytron om med en turné och ett nytt album som redan ligger färdiginspelat.
– Det kommer ut i september, och innan dess ska vi göra några spelningar, bland annat i Sverige. Vi har aldrig velat upprepa oss, och med den här skivan har vi tagit ett stort steg framåt. Den som upptäckte oss genom ”Playgirl” fick därefter ”Seventeen”, och den som hörde ”Seventeen” som första Ladytron-låt fick ”Destroy Everything You Touch” efter den. På samma sätt låter vårt nya album annorlunda, samtidigt som det givetvis låter som vi. Den här gången har vi gjort en mer atmosfärisk samling låtar, som hänger ihop nästan som en temaplatta, men utan att vi egentligen har något koncept bakom. Det finns mer rymd i musiken nu. ”Ace of Hz” finns med som en övergång mellan gamla och nya Ladytron, men den skrevs egentligen samtidigt med albumet Witching Hour för några år sedan.

Kommentarer

Kommentarer

Om Hans-Olof Svensson

Webbredaktör och skribent. "A truly charming journalist" – Ray Cokes