Senaste nytt
Hem / Recensioner / Markus Berjlund – Hunden Heter Happy

Markus Berjlund – Hunden Heter Happy

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Viskningar och Vrål / Plugged Records, betyg: 7]

Det första som slår mig är hur mycket Ulf Lundell det är över detta, Markus Berjlunds andra album. Inte den löpande bandproducerande, äldre Lundell som en period gjorde fyrkantiga rocklåtar på det ena dubbelalbumet efter det andra, och som jag till slut inte längre orkade ta till mig, utan den unge, nyfikne Lundell som jag upptäckte och älskade på 70-talet då han knäckte med plattar som Vargmåne och Törst. Markus Berjlund rockar inte så mycket. Han håller sig till melodier, barndomsnostalgi och en jämnhet i låtarna. På gott och ont. En av storheterna med 70-tals Lundell var hans variation och vilja att våga. Berjlund varierar inte i samma utsträckning. Men han levererar elva rocklåtar och ballader, och gillar du en gillar du förmodligen de övriga också. Mer eller mindre åtminstone. Staffan Hellstrand som också är bra på det här med lätt vemodiga, svensktextade poplåtar, gör en duett med Markus på ”Vit Mercedes” och det är ett av höjdarspåren här. Texterna känns ärliga och självupplevda. De är lätta att känna igen sig i när man har gått på den här jorden ett längre tag, som i strofen ”jag berättar om ett liv utan datorer och mobiler/ när vi levde långt inne i sångerna vi sjöng”, tagen från ”Sångerna vi sjunger”. En och annan kommer säkert gny om ”gubbrock”, och det kan de väl göra. Men det är bra gubbrock, på samma vis som Dylan, Springsteen och Neil Young är bra gubbrock när det vill sig väl. Jordnära, ärligt och vackert. Hur kan något vara fel med det?

Kommentarer

Kommentarer

Om Webbmaster

Kolla även

Gewalt

Gewalt – ”Vi spelar riktig soulmusik, för människor med själ”

Zeros Fredrik Emdén åkte till Berlin och gick på festival. Där drabbades han av Berlin-trion Gewalt, som med hjälp av trummaskin, två gitarrer och en bas samt en massa vrede skapar en sorts postpunk, fylld av vackert och monotont oljud. Några dagar senare chattade han med bandets sångare och gitarrist Patrick Wagner och gitarristen Helen Henfling.