Sweden Rock Festival 2010 – Det började så bra… och slutade så illa.

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

Tidigare i somras var bröderna Ryttman på Sweden Rock Festival för Zeros räkning. Här följer deras redogörelse i text och bild.

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman
När Michael Monroe inleder sitt gig utan Hanoi Rocks har han med sig folk från New York Dolls och Wild Hearts i kompet, och trummisen bor i Stockholm. Låtarna är sådana New York Dolls, Iggy Pop, Hanoi Rocks, Johnny Thunders och Monroe själva har skrivit och spelat in, men också minst två nya alster, vilka bådar gott inför en kommande soloplatta. Det sminkade och blonderade yrvädret har passerat femtio bast, men är fortfarande smal och vältränad som en tjugoåring. Han klättrar i riggen, går ner i spagat, hoppar ner i fotodiket och visar prov på en energi och intensitet som få män i hans ålder är förunnad. Att inleda det stora party Sweden Rock Festival är med Michael Monroe känns perfekt för min del, även om det var trist att missa Sator som lirat tidigare. Men så enkelt är det: man hinner aldrig se allt man vill.

The Quireboys hinner jag dock se, som startar en kvart efter Monroe. Bandet är taggat och ljudet är kanon, vilket är en klar uppryckning för gamla Zeppelin-stage, nu mer kallad Dio stage efter sångaren Ronnie James Dios frånfälle. Under tidigare festivaler har inte den scenen alltid bjudit på bästa ljud så årets uppryckning är en välkommen sådan, minst sagt. Quireboys påminner som alltid om The Faces och gruppen drar en oväntat stor publik. Dagen efter ska de lira akustiskt, men det är så här, i sin elektriska kostym, jag helst upplever dem. Min enda invändning är egentligen att de kör lite väl många ballader, men det var kul att se och höra dem. Och framförallt att upptäcka att bandet fortfarande levererar med så hög kvalitet, samt att Spike Grays röst fortfarande håller så bra.

U.D.O

En annan grupp som håller och som man aldrig blir besviken på är U.D.O. Gruppens metalmassaker avslutar onsdagen och det gör de med en sanslös energi och ös. Även här är ljudet svinbra och det enda som drar ner helhetsintrycket är det förbaskade körandet med publiken. Både “Balls to the wall” och “Metal heart” får dras med den förbannade allsången, men för övrigt är det stenhårt. Låtar som “Thunderball”, “Princess of the dawn” och extranumret “Fast as a shark” sätter fart på blodomloppet och det headbangas vilt i publiken. Vid den här tiden har de flesta hunnit få i sig några öl också, vilket ger extra energi, men jag tror knappast att någon hade blivit besviken på musiken utan alkohol heller. U.D.O. gör sitt jobb som den pålitliga, tyska maskin gruppen är och Udo Dirkschneider ser definitivt nöjd ut: förmodligen både med den stora publik bandet har dragit denna kväll, samt med det faktum att musikerna omkring honom har utfört sitt jobb med stor precision och attack. Efter giget är det bara att lyckligt återvända till campingen för att fortsätta festen eller sova ut och göra sig redo för en ny dag i hårdrockens tvåfingrade tecken.

Jag hoppar över Stone Sour, men det lilla jag hinner höra när jag slinker förbi för att få i mig en sen frukost, låter bra. Sedan hörs säckpipor ljuda från Festival stage och backdropen föreställer omslaget med blixten från Razamanaz-albumet. Den Nazareth-skiva jag än idag håller högst av dem alla och som många goda tonårsminnen är förknippade med. Svartklädde och gråhårige Dan McCaffertys röst är gedigen och härligt skrikig som alltid, när bandet kör igång “Telegram”-sviten för att sedan leverera klassiker som “Turn on your receiver”, “Miss Misery”, “Bad bad boy” i en skitbra version med slide-guitar och ” Shanghai´d in Shanghai”. Ett par ballader som “Love hurts” och “Dream on” är förstås ofrånkomliga, medan “The gathering” känns lite seg och “My white bicycle” presenteras som “a song about peace, love and dope”. Säckpipan åker fram på allvar i “Hair of the dog” och “Razamanaz” liksom en mördande schysst version av avslutande “This flight tonight” – något extranummer blir det aldrig – skakar liv i de som ännu inte vaknat på allvar efter nattens sömn och morgonens bakfylla. Bättre än så här kunde knappast torsdagsmorgonen starta för någon som gillar klassisk hårdrock i alla fall, och jag är mycket nöjd med att Nazareth skippat sina mer funkiga låtar från förra gången jag såg dem i Sverige. Vilket även den gången var på Sweden Rock Festival. Denna dag hade bandet istället gått in med klara papper: vi gör det vi gör bäst – rockar järnet, och ger publiken de klassiker den vill ha. En utmärkt setlist alltså, så bra att man nästan glömmer att Dan McCafferty, Pete Agnew och deras mannar knappt lämnar sina startpositioner på scenen. För särskilt rörliga är inte dessa herrar längre. Så glöm show, glöm pynt, pyro och ploj. Det är knappt att McCafferty ens ägnar sig åt mellansnack. Istället är det ren, befriande, hård rock n roll och ingenting annat som levereras och med Nazareths låtskatt räcker det långt.

På tal om funk så blir det mer av den varan när Georgias Mother´s Finest intar Rock stage. Strax intar dessvärre också ett jävla ösregn festivalområdet, vilket gör att undertecknad inte ser riktigt hela giget med amerikanarna. Men de här mödrarna inleder hårt och varenda ton sitter som en smäck, konserten igenom. Bandet är skrämmande tajt och proffsigt, lekfullt musikaliskt och med en närmast perfekt ljudbild. Den är distinkt, konkret och mycket effektiv. Vad jag upplever är dock, precis som med de skivor jag har hört med gruppen, att låtmaterialet inte är så starkt alla gånger. Det är sällan refrängerna och melodierna sätter sig i huvudet, men som dansparty är Mother´s Finest den felande länken mellan James Brown och Iron Maiden, och Joyce Kennedy är och har alltid varit en karismatisk sångerska.

Neo-progressiva Pendragon har jag önskat se live i åratal och äntligen var dagen här för att ta denna oskuld. Jag hade höga förväntningar, mycket höga, men aldrig trodde jag väl att Nick Barrett och hans mannar skulle bjuda på en så utsökt, musikalisk bergochdalbana mellan det lätta och tunga, det hårda och mjuka, det skirt vackra och det mörkt grova. Därtill bjöds vi på så känsligt och snyggt gitarrspel att man nästan fick tårar i ögonen emellanåt. Bandet inleder med “Indigo” och “Eraserhead” från albumet Pure, samt “Paintbox”, utan paus emellan. Sedan kommer “If I Were The Wind (and you were the rain)”, “Comatose”, “The freak Show”, “Not Of This World” med lysande gitarrspel, “Nostradamus” och “Breaking The Spell” som mynnar ut i långa bluesimprovisationer. Avslutningsvis blir det “It's Only Me”, “Masters Of Illusion” och extranumret “2 am”. Den sistnämnda är periodvis oerhört vacker, periodvis hård och tung. Nick Barrett är triggad, uppenbarligen nöjd med den stora och hängivna publiken, och stämningen framför Sweden stage är finfin. Att regnet håller sig borta känns dessutom som ett mirakel och såväl på plats, som nu långt efteråt, framstår Pendragons spelning som en av festivalens allra mest lyckade och givande. Extra roligt är det då detta var bandets första gig i Sverige någonsin.

Amon Düül II

Lyckat och givande var också tyska krautrocklegenderna Amon Düül II:s spelning på Dio stage, men på ett helt annat, och garanterat mer absurt sätt. Ännu en musikalisk oskuld gick förlorad då jag hade nöjet att stå långt fram och beskåda sextiotvåårige Renate Knaup och hennes sex musikanter. Den ene gitarristen bytte instrumentet mot fiol emellanåt och när en gitarrsträng går av i tredje låten för den andre gitarristen improviserar man fram en ny låt utan gitarr, och med hastigt påhittad text. Ingenting kan stoppa Amon Düül II och percussionspelaren sjunger “Deutsch nepal”, då originalsångaren av någon anledning inte har följt med till Sverige. Renate säger, på sin ofullständiga engelska, att hon vill bada med publiken, man framför “Flowers of the orient” och det hela är teatralt, komiskt, psykedeliskt, improviserat och underbart absurt. I motsats till Birth Control, det första krautband som någonsin lirat på Sweden Rock (och som var sanslöst bra när de gjorde det), drar Amon Düül II en rätt stor publik. Det visar att festivalpubliken består av långt fler än enbart hårdrockare och metalskallar. Den musik tyskarna framför är nämligen – förutom en hårdare låt – allt annat än hårdrockig. Den är flummig, konstruktiv, lekfull, överraskande och helt utan lagar och regler. Förhoppningsvis fortsätter man nu efter denna succé med att boka de tyska krautband som fortfarande existerar och uppträder i hemlandet. Det finns ju några kvar som lätt skulle kunna glädja den mer äventyrliga delen av festivalpubliken med sin närvaro.

Danzig

Från en ytterlighet till en annan, och den tredje oskulden som tas denna underbara torsdag. Danzig drar igång och “Twist of Cain”, “Her black wings” och “On a wicked night” – den sistnämnda tillägnas nyligen avlidne Type O Negative-sångaren och basisten Peter Steele, trummisen Johnny Kelly från samma band, lirar nu med Danzig -, “Black angel, white angel” och “Mother” är några av de saluter som avfyras från Rock stage. Ljudet är väl lågt i början, men tar sig så småningom, och storbildsskärmen funkar inte heller under de första låtarna. Men svartklädde muskelknutten Glenn Danzig knatar omkring på scenen som en anabol buffel och framför sina mörka texter utan att ta notis om detta. Och konserten är bra, även om ingenting egentligen händer på scenen, mer än att Glenn svettas och bandet musicerar. Även här är det uteslutande musiken som gäller och som extranummer får vi höra “Dirty black summer” och “Long way back from hell”. Glenn Danzig mår vara en sur och avig jävel såsom ryktena säger – han tillåter till exempel bara ett fåtal, av honom personligen utvalda fotografer, att fota honom på scenen – men musikaliskt har jag inget att invända mot konserten som ges. De kända låtarna är genomgående bra, likaså en nyskriven som framförs, och man spelar “Thirteen” som Danzig skrev till Johnnys Cashs American Recordings. Det här är första gången han framför den låten live själv, enligt sångarens egen utsago, och det är ju kul att ha varit med om det, speciellt med tanke på att framförandet är riktigt innerligt och bra. Om än inte lika lysande som Cashs skivversion förstås.

Aerosmith

Så långt var torsdagen en enda lång orgie i den ena höjdpunkten efter den andra, och med Aerosmiths förra Sweden Rock-gig i behagligt minne, förväntade jag mig, om än inte en makalös, så i alla fall en minst lika bra konsert som då. Så blev nu inte riktigt fallet. Det här giget var mer avslaget, ljudet var lägre och bandet framförde för många ballader. Visst var det generellt sett bra, jag klagar inte, men uppnådde mina förväntningar gjorde Aerosmith inte denna gång. Storbildsskärmarna funkade inte under “Love in an elevator” och “Back in the saddle” som var de två första låtarna. “Livin´ on the edge” framfördes på dubbelhalsad gitarr, Steven Tyler hoppade in och hjälpte till med det onödiga trumsolot och låg vid ett annat tillfälle på golvet och lirade maracas. Joe Perry försökte klå sitt eget animerade alter ego på Guitar Hero via storbildsskärmarna och han sjöng en blues, ackompanjerad av Tylers munspel. Perry använde talk box i “Sweet emotion” och efter den följde långa improvisationer innan bandet öste på med klassikern “Baby, please don´t go” och en väl rockande “Draw the line”. Som extranummer blev det “Dream on”, “Walk this way” och en riktigt bra, energisk version av “Toys in the attic” som jag tycker tillhörde showens höjdpunkter. Aerosmith är proffsiga naturligtvis och det är ett kul band att se då de lägger ner mycket tid på smink och innovativa kläder. Men sent på natten efter en häktisk och underbar dag, hade jag föredragit om gubbarna drog ner på soloprestationer och framförallt sömniga ballader som “Cryin´” och “I don´t want to miss a thing”. Ja, ni vet, hela den där raddan MTV-hits som man har hört till leda. Bandet har en bred katalog, med en massa skitbra rocklåtar som aldrig liras live – inte minst från de tidiga plattorna – och några av dessa hade gärna fått vikariera för de såsigare numren, om jag fått välja. Men som sagt: det hela funkade som en hygglig avslutning och publiken runt omkring mig verkade rätt nöjda, trots allt.

Fredag och instabilt väder. Lite sol, lite duggregn, moln och mer regn, samt Grave Digger som kickade igång morgonen åt oss. Det var roligare att se tyskarna på mindre Sweden stage förra gången de besökte Sweden Rock, – intimiteten, spelglädjen och energin kom mer till sin rätt där -, men gravgrävarna gjorde sitt bästa på stora Rock stage också. Sångaren Chris Boltendahl ser alltid lika glad och lycklig ut, vilket smittar av sig, och keyboardisten The Reaper i sin kåpa och dödsskallemask är fastnaglad vid sitt instrument i bakgrunden. Bandet öppnade med “Ballad of a hangman” och pangade på med “The round table (forever)” från Excalibur-plattan som uppföljare direkt efter. Sedan följde tolv låtar, bland andra “The dark of the sun”, “Knights of the cross”, “Wedding day”, “Lionheart” och “Rebellion (The clans are marching)” innan gruppen avslutade med gamla godingen “Heavy metal breakdown”. Några extranummer blev det inte av någon anledning, och Grave Digger som firar 30-årsjubileum detta nådens år 2010, körde så avskalat som det bara är möjligt. Det var inte mycket till visuell show således, så låtarna och Boltendahls mellansnack och glada leenden fick uteslutande stå för underhållningen. Hade vi sluppit regnet hade det varit skönt, men jag tror varken att nitarna rostade eller att läderkläderna hann mögla innan konserten var över, så ingen fara skedd.

Solen spräckte så småningom upp himlavalvet igen och plötsligt befinner jag mig framför Dio stage där legendariska brittiska bluesbandet Chicken Shack står redo. Stan Webb ser ut att vara i finfin form och ler nyktert när han ser hur många som kommit för att se konserten. Jag läste någonstans att han hade ifrågasatt varför de, ett bluesband, blivit bokade till en hårdrocksfestival, men med gitarren i hand får han själv uppleva hur många av dessa människor som faktiskt älskar blues. Också. Webb sjunger och lirar imponerande, med stor känsla och inlevelse. Låtarna som framförs är bara sju till antal och däribland “Reconsider baby”, “I know you know me” som höjer tempot några snäpp, och “Hurt” – som Johnny Cash fick sådana framgångar med på äldre dagar – pressas in i “You are the sweetest little thing”. Sist levereras klassikern “Poor boy”, som förutom sin allsång med publiken är lysande och en värdig avslutning på ett mycket lyckat gig. De ivriga applåderna mynnar inte ut i några extranummer tyvärr, och publiken skingras så småningom.

Var övriga tar vägen vet jag inte, men själv försöker jag komma så långt in i Rockklassikertältet jag kan för att se och höra Pugh Rogefeldts akustiska gig där. Men det är lönlöst. Jag ser en liten prick där inne, omgiven av pressande folkmassor, och lyckas höra Pugh sjunga “Dinga linga Lena”, “Het” och munspelsförsedda “Guldgruva”. Sedan börjar ett elektriskt band soundchecka i tältet bredvid och resterande Pugh-konsert går åt helvete. Jag avskyr verkligen dessa tältscener och framförallt deras placering. Det här är inte första gången man varken fått plats eller kunnat se och höra någonting, och man får god lust att bränna ner skiten. Ska man ha scener som dessa bör de vara placerade så långt ifrån övriga scener att ljuder från dem inte stör. Och framförallt om man ska ha akustiska gig i dessa djävulens boningar. Pugh borde för övrigt få lira elektriskt på en riktig scen nästa gång, då pådraget utanför tältet klart visar att han är en uppskattad artist, även hos hårdrockspubliken. Småförbannad och lite sur vandrar jag vidare för att slänga mig i gräset och ta det lugnt en stund. Jag hamnar en bra bit uppe i backen vid Sweden stage. På scenen står Steel Panther från Los Angeles, ett band jag inte hört förut, men som inte bara lyckas vända mina mungipor uppåt igen, utan som också lyckas förvandla hela ansiktet till ett stort, lyckligt garv. Steel Panther visar sig vara en mycket rolig, amerikansk drift – dock en kärleksfull sådan – med 80-talets sleaze- och metalband. Mellansnacket handlar nästan uteslutande om rakade pungar, vaginor och att käka könssjukdomar, och låtarna jag hinner höra är i tur och ordning “Eatin´ ain´t cheatin´”, “Hell´s on fire”, samt extranumren “Death to all but metal”, “Party all day (fuck all night)” och Mötley Crües “Kickstart my heart”. Porrtexter, peruker och 80-talskläder roar kanske inte alla, men jag måste säga att de här killarna gör sin grej väldigt snyggt och underhållande. Kommer Steel Panther tillbaka ska de absolut ses igen, för tar man inte metalgrejen så förbaskat allvarligt, är detta bands shower ett utmärkt sätt att bli på bra humör.

På bra humör blev jag också av Cinderella som jag hade desto högre förväntningar på. Hur de här killarna skulle låta idag hade jag ingen aning om, men faktum är att de absolut inte gjorde bort sig. Imagen mår vara något nedtonad från storhetstiden i slutet av 80-talet. Sångaren Tom Keifers hår är kortare och nej, mustasch och svart ögonmakeup är ingen snygg kombination. Men låtarna satt som de skulle och sången lät riktigt bra. Även om ljudet inte var perfekt hela tiden, – under första låten lät det direkt illa -, så visade Cinderella att de fortfarande är en kraft att räkna med. Tretton låtar framfördes, inklusive extranumren som bestod av balladen “Don´t know what you got (till it´s gone)” som Keifer satte sig ner vid pianot och sjöng, och gamla hederliga “Shake me” som låter lika bra idag som förr. Bland det övriga materialet stod ösiga “Somebody save me”, “Push push”, “Heartbreak station”, “Shelter me” där sångaren lirade saxofon, och “Gypsy road” ut. Några ballader framfördes också emellanåt, och då var det inte riktigt lika kul alla gånger, men i sin helhet kände jag mig riktigt nöjd med Cinderellas gig.

Billy Idol

Det gjorde jag däremot inte efter Billy Idol. Var karlen påtänd, eller? Redan efter andra låten, “Dancing with myself”, började han dilla om droger i alla fall. Det är ju ingen hemlighet att herr Idol haft seriösa kokainproblem så jag skulle inte förvånas om han befann sig på en annan och mer kemisk planet den här kvällen heller. Bland annat säger han att han snackat med John Lennon i en dröm, påstår att punkrevolutionen ska återkomma och sjunger snuttar från ett flertal 50-talslåtar utan komp. Det värsta är dock att ljudet är löjligt lågt och att han framför en massa skräplåtar som inte kan göra många lyckliga. Billy Idols skivproduktion har knappast hållit hög klass hela tiden och att han bygger showen på så pass mycket intetsägande skräp förvånar mig. Hits och höjdare som “To be a lover”, “Eyes without a face”, Kiss me deadly”, “Rebel yell” och “White wedding” får dock plats som tur är, och giget blir en mix av Billy Idol- och Generation X-låtar, samt en del rock n roll-standards från 50-talet såsom “Love is strange” och “Twenty flight rock”. The Doors “L.A. woman” fyras av som extranummer, men när den framförs ändrar han texten och sjunger om Malmö, så uppenbarligen vet inte killen var han befinner sig. Efter Billys gig skippar jag både Gary Moore och Behemoth som lirar efteråt, och dricker öl istället. Fredagen blev inte den klockrena uppföljare till den fantastiska torsdagen som jag hade hoppats på. Istället får jag konstatera att det blev en dag med höga berg, djupa dalar och mycket blandat väder. Som det kan bli ibland.

Lördag
Det kan inte misslyckas. Cathedral ska inleda. Och visst blir det bra. Mikrofonsladdsstryparen Lee Dorrian och hans mannar har aldrig gjort mig besviken förut, och även om detta inte är det mest minnesrika gig jag har sett dem göra, så är jag fullt tillfredsställd efteråt. Publiken tycks dock ha festat hårt under natten, för det är inte så jättemånga som orkat sig ner till festivalområdet för att se engelsmännen, trots att solen skiner inledningsvis. Kanske har också många valt att se Dream Evil istället, som lirar på Sweden stage samtidigt. Med låtar som “Enter the worms”, “The casket chasers” från senaste albumet The Guessing Game, den alltid lika magnifika “Utopian blaster”, doomiga “Cosmic funeral”, “Carnival bizarre” och avslutande, odödliga “Hopkins (Witchfinder general)” satsar gruppen på säkra kort och inget utöver det förväntade inträffar, vare sig musikaliskt eller showmässigt. Tio låtar, inget extranummer, och visst, något av en dag på jobbet är det för Cathedral, men det är en rätt bra dag.
Fullt lika roligt blir det inte när Mark Jansen, rödhåriga sångerskan Simone Simons och resten av Epica gör entré. Vädret består av en märklig mix mellan regn, blåst och sol om vartannat och när det regnar som värst lättar jag så småningom från platsen. Senare visar det sig att vinden lyckats blåsa sönder delar av mixertornet vid Rock stage, så ni fattar att Epica hade en del vädrets makter att kämpa emot. Holländarna är dock bra utan att ge det där lilla extra som skapar stor magi. Bandet kör sina inövade metalposer, vilka inte imponerar på mig då jag aldrig tyckt att det är kul med förutsägbara rörelsescheman på scenen. Körer och orkester är av naturliga skäl förinspelade, men ljudet är bra och musikerna verkar tycka att det är kul att lira. Den musik Epica framför skulle dock passa bättre inomhus, och mot slutet av giget lunkar jag vidare till Dio stage istället. Därifrån hör jag Epicas sista låtar och plötsligt gör ett ordentligt solsken entré igen.

Point Blank

Det gör även Texas-bandet Point Blank, vars basist avlidit av cancer måndagen före giget. Det är konstigt att bandet orkar spela så kort tid efter dödsfallet, men hela turnén är mänskligt nog tillägnad Phillip Petty och den nya, inhoppade basisten gör ett beundransvärt jobb, måste jag säga. Point Blank går hårt ut från början med “Down not dead” från förra årets album Fight On, och visst är det skitbra, rent musikaliskt. De bägge gitarristerna Rusty Burns och Mouse Mayes är grymma och det blir blues, boogie och sydstatshårdrock för hela slanten. Lika däckad som förra gången jag såg dem kan jag inte påstå att jag blir denna gång, och det beror delvis på ett svagare låtmaterial. Det här giget bygger i stor utsträckning på nya låtar och de gamla klassikerna hinns inte med i önskad utsträckning. Men det beror kanske också på att det den gången var en sprillans ny upplevelse för mig att se Point Blank med sina fantastiska gitarrister live. Man avslutar med Deep Purples klassiker “Highway star” och innan dess har man avlossat åtta låtar, däribland gamla “Bad bees” från debutalbumet, samt “Out of darkness”, “Fight on” och “Cold day in hell”, som alla tre kommer från senaste plattan. Något extranummer blir det inte, trots ivriga applåder, och kanske beror det på att den nya basisten inte hunnit träna in mer material.

Raven

Det blir att hålla sig kvar vid samma scen för det är nu dags för NWOBHM-bandet Raven. Trion har väl aldrig varit särskilt välkänd för allmänheten och i slutet av 80-talet var det lätt att hitta engelsmännens skivor i rea-backarna. Mina förväntningar var garanterat låga, men jag tänkte att det ändå kunde vara kul att se bandet, då chansen kanske aldrig kommer tillbaka. In på scenen skrider tre medelålders män, klädda ungefär som förr, och påtagligt taggade för detta gig. De drar igång “Take control” och så går allt åt helvete. Varken sången eller gitarren hörs, vilket gör gitarristen Mark Gallagher så lack att han drar instrumentet i golvet med påtaglig kraft. Ny gura hängs på honom, men inte blir det bättre för det. Till slut byter man ut förstärkaren och så kör bandet “Live at the inferno” och “All for one”. Raven har gjort en ny platta som heter Walk Through Fire och från den bjuder man på “Breaking you down” och titelspåret. Men många gamla godingar seglar in också, såsom “Rock until you drop”, “Speed of the reflex/ Mind over metal” och “Crash, bang, wallop”. Sångaren och basisten John Gallagher har två röstlägen: sin normala mörka och en entonig falsett som han likt en siren använder i var och varannan låt. De höga tonerna gör att han ser rätt kul ut när han tar i från fötterna, och den svettiga Mark vill så gärna vara tjugo igen att det nästan känns lite rörande. Publiken gör dock sitt bästa för att hans dröm ska gå i uppfyllelse och säga vad man vill om Raven, men de var klart underhållande. Konserten slutade som den började, i kaos, oljud och stök, samt med “Break the chain” uppblandad med “Shakin´ all over”, “Don´t need no doctor” och “Symptom of the universe”. Och så trummisen Wacko som tömde näsan på snor, vilket inte såg så där jättefräscht ut.

Nitzinger i lila kostym, svart mössa, brillor och nya tänder, lirade akustiskt i rockklassikertältet. Deformerad i ansiktet av sin cancer, tanig och tärd, och dessutom förbannad på tullen som slitit miken ur guran för honom, var han en märklig syn. Ännu märkligare var det kanske att han verkade så glad och positiv. Förutom cancern han fick 2003 – hade man upptäckt den bara två månader senare hade han med all säkerhet avlidit – så har han även varit nära döden på grund av sitt tidigare så hårda supande. Men efter tretton års nykterhet och dessa hemska sjukdomar, står han alltså på en svensk scen igen. Och han inleder, närmast ironiskt med en låt om att vara oavbrutet full, för att sedan framföra saker som “Motherlode”, “The beast” som handlar om cancern, “Jelly roll blues”, “Rap is crap” med sin löjligt förringande text av hiphop-genren, “Bummer Joe” och “Change”. Nitzinger fortsatte att spela, men vi lämnade honom och hans publik, då det blev lite enformigt i längden att bara höra hans röst och gitarren. Den elektriska Nitzinger med kompband är grym, men den akustiska Nitzinger nådde aldrig några magiska höjder, även om framförandet var okay och mellansnacket roligt och intressant.

Bachman-Turner Overdrive från Kanada, var ett band som förgyllde mitt och många andras 70-tal med oförglömliga hits. Konstellationen existerar inte längre, men på sistone har Randy Bachman och Fred Turner slagit sig samman för att framföra bandets gamla godingar live, och det var just vad de gjorde på Sweden Rock Festival. Randy såg jag för inte så många år sedan då han i Stockholm framförde sin utmärkta, underhållande enmansshow, så att han skulle låta bra tog jag för givet, men Turner hade jag inte minsta aning om ifall hans röst skulle hålla idag. Döm om min förvåning när karlfan låter precis lika stenhård som 1974, och lirar minst lika bra. De bägge herrarna turades oftast om med solosången. Turner sjöng till exempel “Let it ride”, “Hold back the water”, “Roll on down the highway” och “Not fragile”, medan Bachman sjöng “Rock is my life and this is my song”, “Hey you” och “You ain´t seen nothing yet”. I Guess Who-hiten “American woman” och i “Sledgehammer” delade man på solosången och I “Taking care of business” dök Soundtrack Of Our Lives gitarrist Mattias Bärjed upp och lirade, precis som han gjorde då jag såg Bachmans nämnda solokonsert. Sjutton låtar klarade bandet och dess vithåriga, skäggiga frontmän av att avverka denna afton, inklusive de två extranumren, och förutom en jazzig sak och ett par mindre bra låtar, var det rena julafton för oss som någonsin älskat originalgruppen och dess plattor.

Därefter var det dags för Blackie Lawless och hans W.A.S.P. att återigen stå på en scen i lilla Norje. Det var ett taggat band som gav järnet denna kväll, även om ljudet även här var lite för lågt för min smak. Tanken var att W.A.S.P. skulle bjuda på material från sina två första plattor, men det blev en del annat också. Bland annat några nya låtar från Babylon-plattan och några från The Crimson Idol. “The last command” hade inte framförts live på tjugofem år så den var ju extra kul att höra, men sedan satt ju inte låtar som “On your knees”, “The torture never stops”, min favorit “Wild child”, “The widowmaker” och “Sleeping (in the fire)” illa heller. Bandet avslutade med klassikerna “I wanna be somebody” med samma trista allsång med publiken som alltid när den liras, och “Blind in Texas”. De nya låtarna gjorde sig bra bland det ålderstigna materialet, men “The idol” med sitt evighetslånga gitarrsolo kunde gruppen gott ha skippat. Annars var detta ett grymt energiskt och väl framfört gig som inte torde underkännas av någon med förkärlek för amerikanarna.

Grovt underkänt tänker jag dock ge lördagens headliners Guns n´ Roses. Eller Axl n´ Roses som de borde heta idag, då inga originalmusiker förutom sångaren är kvar i bandet. Fyrtiofem minuter försenad traskar Axl Rose in på scenen iklädd silverskimrande kavaj och solbrillor. När jag såg det riktiga Guns n´ Roses på den tiden bandet existerade var han två timmar försenad. Tydligen har han inte bättrat sig mycket när det gäller det här med publikförakt, trots att han idag är en medelålders man, och inte längre någon ung, kaxig rebell. Patetiskt, om jag får säga vad jag tycker om den saken. Många i publiken väntade inte, utan gick därifrån, andra buade, och jag förstår dem. Det var inte direkt varmt ute. Dessutom missade de som stack inget av värde heller. En gång i tiden var Guns n´ Roses ett av världens allra bästa hårdrocksband, men det vi fick uppleva på Sweden Rock var en så blek kopia av detta forna världsband att de var närmast genomskinliga. Inget ont om musikerna, de gjorde hyggligt ifrån sig, men den gamle divan Axl själv var beklaglig. Rösten höll inte och trots att han rusade ut från scenen otaliga gånger för att byta kläder och inhalera syrgas så blev inte sången, mer än ytterst tillfälligt, aningen bättre. Alla filmer, bomber, eldar, klädbyten och pyroteknik i världen kunde inte dölja det faktum att han kraxade istället för att sjunga. Om sedan ljudvolymen var låg för att han över huvud taget skulle höras vet jag inte, men när det inte blev något tryck i musiken heller, kändes det som att inte mycket fanns kvar att hänga i julgranen. Låtmässigt blandade man friskt mellan gamla godingar (som förstördes på grund av sången) såsom “Welcome to the jungle”, “It´s so easy”, “Mr Brownstone” och “You could be mine” och ett flertal låtar från nygamla Chinese Democrazy-plattan, vars titelspår öppnade konserten. Mer överraskande förekom temalåten till Rosa Pantern och Pink Floyds “Another brick in the wall” med Axl vid pianot, och låten övergick snart i “November rain”. Avslutningsvis blev det en soulballad av “Madagascar” samtidigt som Martin Luther King visades på skärmen, Axl halkade omkring på det regnblöta scengolvet i andra extranumret “Better” och slutligen framfördes “Paradise city” som fick stänga kistlocket till det här dammiga, trista liket. Jag vet inte om Axls förstörda röst var något tillfälligt – på senaste skivan låter han ju riktigt bra, men man kan å andra sidan göra under i studiomiljö – eller något han lider av konstant nu för tiden. Men en sak är säker: det här var inget band, värdigt att avsluta Sveriges största, bästa och vackraste hårdrockfestival. Det kan även det oavbrutna lämmeltåg av människor som gick, medan Axl fortfarande stod kvar och ylade, intyga.