Thursday , March 28 2024

Hultsfred 2009 – – Fortfarande intressant, modern och välorganiserad

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tobias Pettersson)

Hulingen, Hawaiiscenen och Smålandsrullar – det har varit Hultsfredsfestival igen. Med nytt datum, omgjort område och utökat till fyra dagar skall Sveriges anrikaste rockfestival återta tronen.

Kent Norberg i Sator sa en gång:

– Vem fan bryr sig om banden? Hultsfred är Hultsfred oavsett vem som spelar.

Det är en devis jag själv följt under två decennier. Årets Hultsfredsfestival var min 20: e (!) i ordningen och än har jag inga planer på att sluta åka. Det har talats om kris, dålig ekonomi och dåliga publiksiffror, men en bra festival mäts inte i såna oväsentliga detaljer. Den dag Hultsfredsfestivalen däremot slutar vara intressant, modern, rolig och välorganiserad kan jag ställa mig bakom alla sura klagorop, men lyckligtvis verkar den dagen vara långt borta.
Närmare 24 000 besökare hittade till årets festival. Arrangören Rockparty hade hoppats på åtminstone tusen till, men enligt uppgift ska det inte vara någon fara för överlevnaden. Det verkar mest vara något som media hittat på. Festivalgeneralen Per Alexandersson själv säger att “Hultsfredsfestivalen kommer nog alltid att finnas, frågan är bara i vilken form”.

Veckan efter festivalen är även Rockparty med och anordnar hårdrocksfestivalen Sonisphere. Jag vet inte hur den dealen ser ut, men rimligtvis borde det bli några kronor i vinst att pytsa in i föreningen.

Däremot har jag förstått att Sonisphere har bidragit till flera av de stora förändringar som skett kring Hultsfredsfestivalen i år. Bland annat har man flyttat parkeringen någon kilometer ut i ett avlägset skogsområde nästan ute vid riksväg 34. Där kunde man välja en 20-minuterspromenad till festivalen eller ta en buss för 20 kr. Med mycket packning att kånka på var det inget svårt val.

Dessutom har man gjort om festivalområdet en del. Området framför största scenen Hawaii har plattats ut och öppnats upp mot näst största scenen Pampas, som man har vänt på. Mellan dessa scener finns ölserveringar varifrån man kan se båda scenerna. Det var i mitt tycke ett lyckat grepp.

Andra stora förändringar i år var även att man hade flyttat datumet från juni till juli och utökat festivalen till fyra dagar. Numera är det konserter från onsdag till lördag.

Själv kom jag ner på tisdagen och märkte att även campingen hade förändrats en smula, bland annat hade Sjöentrén flyttats närmare festivalområdet och hela stranden var nu camping.

På onsdagen började jag mina konsertbesök med att titta på Dropkick Murphys. Det fanns faktiskt inte så mycket annat att välja på. Man kan fråga sig varför festivalen lägger till en extra dag när den förutom fyra mindre konserter på Rookiescenen och en spelning som kräver specialbiljett bara bjuder på sex band totalt.

Dessa gick visserligen inte av för hackor. Förutom nämnda jänkare som lirade hård irländsk röjarrock à la Flogging Molly bjöd Hawaiiscenen även på Franz Ferdinand och Kings of Leon, det vill säga tre av festivalens kanske fem största dragplåster redan första dagen. Jag trodde inte att Kings of Leon var riktigt så stora i Sverige, men under konserten var det packat med folk framför Hawaii. Själv kan jag uppskatta deras poppiga rock men har svårt att på allvar gå igång på musiken, men eftersom jag såg spelningen från öltältet såg jag ändå nästan hela konserten och det blev en trevlig avslutning på den första riktiga festivalkvällen.

På torsdagen var programmet lyckligtvis lika fullproppat som vanligt och på Hawaiiscenen hittade vi hajpade Regina Spector, The Killers som inte oväntat drog festivalens största publik och svenska Takida som jag inte förstår hur de kan ha blivit så stora med sin tråkiga hårdrock. Bakom mastodonttrion på stora scenen var det enligt min smak lite tunnare där bakom, men under en eftermiddagssväng på området kollade jag i alla fall in latinohiphopande norska bandet Madcon (nja…) och Peter Bjorn and John (nja igen). Roligast var när trion bjöd in dansaren från en av gruppens videor som hedrade Michael Jackson genom dansa och göra moonwalk. I samma veva spelade uppskrivna Fagerstabandet Bruket inne i Rookietältet, bland annat en urusel version av Eldkvarns “Pojkar, pojkar, pojkar”. Se där – ytterligare en hype man inte ska gå på.

Efter denna mediokra öppning på dagen var det skönt att hamna på Hello Saferide på Pampas två timmar senare. Annika Norlin levererade en riktigt bra spelning och hade med sig Andreas Mattsson på scenen som hon sjöng duett med. Det blev en tät, tight, svängig och innerlig spelning, och även om Annika förmodligen är den bittraste svenska sångerska vi har för tillfället så är hon förmodligen även den bästa. Hon har blivit mycket säkrare på scenen och vuxit flera nummer sedan jag såg Hello Saferide uppträda första gången. Och hade det inte varit allsång hos publiken innan så blev det definitivt det när “Anna” kom.

Fredagen var i mitt tycke den ointressantaste dagen, inte minst med tanke på att åtta av de nio banden på de två största scenerna var svenska. Artister som The Sounds, Timbuktu, Mando Diao, Markus Krunegård, Anna Ternheim och Lasse Winnerbäck känns det som att man kan se på vilken svensk festival som helst. Inte bara i år utan även i fjol och nästa år. Lasse Winnerbäck gjorde för övrigt fyra spelningar, på fyra olika scener med fyra olika band under de fyra dagarna. Förutom “Kom ihåg mig” så hade han också fyra olika låtlistor, så det var många texter att komma ihåg för min gamla replokalsgranne i Linköping (jag har fortfarande inte fått igen den där strängen du lånade 1993…). Jag är inget större fan av Winterdäcks gubbrock men jag kollade ändå in två av konserterna, den på Hawaii och den på Stora Dans där han återförenade sitt gamla band Snoddas (med bland annat Anders från “Anders & Måns”). För att komma in på Snoddasgiget krävdes en specialbiljett som det bara såldes 600 av, annars fick man stå utanför ett galler och försöka kika in. Och man såg och hörde faktiskt rätt bra även utifrån, folk trodde kanske att det skulle vara helt avspärrat och stannade därför på campingen så det var bara cirka 200 personer som lyssnade utanför.

Hultsfred har aldrig varit någon synthfestival och i år hade man inte heller särskilt många hårdrocksband (det överlät man nog till Sonisphere en vecka senare). Däremot satsade man hårt i år på hip hop med bland annat Ludacris, Timbuktu, Promoe, Ice Cube och Petter. De tre sistnämnda spelade på lördagen och där Ice Cube mest kändes seg svängde det betydligt mer om Petter. Han bjöd på en hitkavalkad kompad av inte bara ständiga vapendragaren Eye´n´I och DJ Sleepy utan fick till lite extra groove genom att även ha trummis och basist på scenen. Andra hip hop-akter under lördagen var exempelvis Kid Cudi, Cleo, Henok Achido och Lorentz & M. Sacharias. De senare kändes fräscha på skiva med sin elektrorap och sina märkliga diftonger, men visade sig ha mycket att lära när det gäller att stå på en scen. Det lät mest tunt, rörigt och omoget.

Men lördagen bjöd på mycket annat bra. Melody Club levererade sin grej, men jag har sett dem bättre. Simon Norrsveden kan bli vår nästa stora gitarrkille för småflickor att tråna efter. Han gjorde en bra spelning inne på Stora Dans men behöver höja sig ett par snäpp för att bli verkligt intressant. John ME däremot kändes mogen, intensiv och glödande och gjorde en tät, elegant och i alla hänseenden strålande spelning inne i Teaterladan. Jag gillade skivan även om den kunde kännas något seg och tillrättalagd, men live är han betydligt intensivare och angelägen.

Det samma kan sägas om Adiam Dymott som strax efter på samma scen levererade en kraftfull och energisk show, betydligt intressantare än hennes något småtunga skiva. Och “Holiday Inn” är en rasande bra låt, särskilt live.

Nästa band i Teaterladan var Nashville Pussy som bjöd på hjärndöd sydstatsrock med ös, som nog kräver ansenliga mängder öl för att till fullo uppskattas. För att uppskatta Cilihili vet jag inte vad som krävs, dålig musiksmak kanske? Cecilia Nordlunds senaste projekt var ingen höjdare för att utrycka det snällt. Men det var Sahara Hotnights, även om spelningen på Hawaii var lite kort. Har Maria Andersson och brudarna någonsin varit snyggare? Har de någonsin låtit bättre? Har de någonsin varit coolare, sjungit bättre eller haft bättre låtar? Och har de någonsin tidigare kompats av en stråkkvartett?

De drog inte lika mycket folk som Winnerbäck och Thåström som senare avslutade årets festival på Hawaiiscenen, men för mig var det Hultsfredsfestivalens bästa stund.

Bäst
Maria Andersson i Sahara Hotnights
Inget av de stora banden ställde in
Nya ölområdet mellan Hawaii och Pampas
Att campingområdet vid stranden blivit större
Norrmännen i tältet bredvid

Sämst
Var fan låg egentligen presstältet?
Maten – varför kan ingen vagn sälja pannbiff, pannkakor eller raggmunk?
Allt på Rookiescenen
Gula Gubben saknades
Onsdagens tunna program

Om Webbmaster

Kolla även

Emmon

Emmon följer upp succén – Idag släpps nya singeln “Dark”!

  Emmon (alias Emma Nylén) senaste album Recon har hyllats med lysande recensioner. Dessutom har albumet …