Senaste nytt
Hem / Artiklar / Metaltown 2009 – – Rekordår och en utsökt festival!

Metaltown 2009 – – Rekordår och en utsökt festival!

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

Att återse Göteborg är alltid lika trevligt och med en festival som Metaltown, fint väder och god musik blir det ännu trevligare. Efter en fem timmars bilresa från Stockholm, som leder till en campingplats en bit utanför staden med lediga platser, är det bara att slå ner bopålarna och få upp 80-talstältet för tredje gången under den intensiva festivalmånaden juni.

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman

Vi åker femmans spårvagn ut till Frihamnen, tar oss in på området och pang – en smocka rakt i fejset från Napalm Death som lirar på Black stage. Det låter tungt och fint om veteranerna från Birmingham, men vi bestämmer oss för att göra oss hemmastadda på festivalområdet i första hand och se vad som erbjuds. Dessutom är det bara tjugo minuter kvar av Napalm Deaths grindcoremangel och det kommer bli mycket att se och höra under dessa två dygn.
Musikaliskt inleder vi på allvar med Trivium från USA som lirar på Red stage. Klockan är halv fem på eftermiddagen och folk har redan börjat se ut som kokta kräftor i det häftiga solvädret. Trivium hyllar den engagerade Göteborgspubliken och banden som kommer från staden, inte minst In Flames. Amerikanarna inleder och avslutar giget med samma intro och piren gungar fysiskt då folk hoppar i takt med musiken. Vinden tar emellanåt ljudet, vilket får det att svaja, men det låter bra om kvartetten och en del snygga gitarrfigurer imponerar, även om detta inte riktigt är min tekopp för övrigt. Detsamma gäller Meshuggah som tar vid på Black stage en kvart senare. Musiken är förväntat meckig och innehållsrik, vilket gör den intressant att lyssna till, men sångaren Jens Kidman – avspänt klädd i sandaler och t-shirt – låter i mitt tycke väldigt enformig. Han får dock med sig publiken när han skanderar ”krossa solen” och Umeå-bandets fans är definitivt inte besvikna på giget. Och varför skulle de vara det? Det är tungt som fan emellanåt, mörkt, hårt och trixigt. Musikerna headbangar och kastar med håret, medan Kidman med sin rakade skalle, står tämligen stilla och ryter fram sina texter. Jag kan inte påstå att spelningen förändrar vare sig mitt liv eller min åsikt om Meshuggah, men visst gjorde bandet bra ifrån sig och de fick ett nytt fan i min trettonåriga dotter som i och med Metaltown upplevde sin första hårdrocksfestival.

Children Of Bodom har jag sett live tidigare vid några tillfällen och även finnarnas ljud tar en del stryk av vindarna som kommer över vattnet. Alexi Laiho, med svartmålade ögon och naglar, snackar lika dålig engelska som vanligt, slår världsrekord i att säga ”fuck” i var och varannan mening, och bandet lirar ”Hate me” samt ”Blooddrunk” och Hellhounds of my trail”. De två senate från senaste plattan. Det är fullt ös och gruppen drar en oväntat stor publik med sin blandning av melodisk döds och energisk heavy metal. Av någon anledning klev de på scenen en kvart innan utsedd tid, vilket gjorde att samtliga band på de stora scenerna tidigarelade sina konserter med femton minuter vardera. Annars brukar det ju vara tvärtom, att det blir förseningar istället. Keyboardisten lirar en liten snutt ur Europes ”The final countdown” och hyllar Michael Jackson som avled under natten, genom att lira en liten bit av ”Billy Jean”, men Alexi vägrar sjunga den. Children Of Bodom avslutar sin timme på scenen med ”Hate crew deathroll” och jag kan bara konstatera att gruppen, som tog sitt namn från morden vid Bodomsjön i Finland 1960, fortfarande bjuder på förträfflig live-underhållning och att dagens låtval satt som en smäck.

Denna afton ser jag Disturbed live för tredje gången. Tidigare har jag sett dem som förband till Marilyn Manson och på Sweden Rock Festival. Solen har äntligen börjat sjunka, då David Draiman – sångaren som säger sig få erektion ibland då han står på scenen – körs in i tvångströja med spännbälten och Hannibal Lector-mask av ett par ”skötare”. Disturbed har hittills fredagens bästa ljud och det slår mig att den utsatta speltiden – en timme – passar Chicagobandet alldeles utmärkt. Draiman är en rätt fyrkantig och i längden enformig frontman, vilket gör honom lite trist att se på för länge. Men denna kväll gör han riktigt bra ifrån sig sångmässigt, låtmaterialet är baserat på gruppens starkaste låtar, och speltiden gör att det inte finns utrymme för några trista transportsträckor. Därmed blir denna Disturbed-spelning den bästa jag har sett med bandet hittills. Det blir kompakt och energiskt, intensivt och aggressivt, precis som det alltid borde vara, men sällan tycks bli. Det dansas vild cirkeldans i publikhavet och Bananpiren gungar ännu en gång under fötterna. Låtkavalkaden är som om någon plockat de bästa frukterna ur grönsaksståndet och vi får höra ”Ten thousand fists” då hela publiken, från de som står närmast scenen till oss längst bak, slungar nävarna i luften. Det blir även ”Stricken”, ”Down with the sickness” och covern ”Land of confusion”. Draimans tillgjorda psykopatskratt är tänkt att låta ondskefullt, men jag upplever det mest som lite löjeväckande, och de hängande piercingsmyckena han har i munnen gungar när han rör på skallen. Gillar man bandet lämnade man definitivt inte detta gig otillfredsställd. Om sedan Draiman fick stånd eller inte under giget får ni fråga honom.

Fredagens huvudakt närmar sig med stormsteg och innan man vet ordet av ljuder ”742617000027” ur högtalarsystemet och på scen står nio maskerade män framför några stora bildskärmar. Slipknot drar tveklöst folk och likaså gör de nu på Metaltown, tio år efter starten. Backdropen byts då och då ut under giget, trummorna åker flera meter upp i luften och roterar däruppe medan någon i bandet hänger i dem och åker med några rundor. Corey Taylor är förvånansvärt ödmjuk inför sin publik. Inte bara välkomnar han alla gratislyssnare uppe på Göta Älvbron som inte fått tag i plåtar då årets festival sålde ut totalt, utan han tackar fansen – både de gamla och nykomna – för att de följt Slipknots karriär och kommit till konserten. Han lovar och svär på att de ska återkomma (men säger inte när) och svetten formligen dräller ur masken han bär. Personligen hade jag förväntat mig en aggressiv machotyp och inte denna mjukiskille, men lite mänsklighet skadar aldrig. Corey får i stort sett hela publiken att sätta sig ner under ”Spit it out” och sedan hoppa upp samtidigt då han skriker ”jump the fuck up”, ljudet är skitbra, låtarna likaså och framträdandet är vilt, för att inte säga gränsande till kaotiskt. Jag har aldrig varit något större Slipknot-fan, det ska erkännas, men det jag inte fått ut av plattorna jag hittills hört får jag ut trettio gånger om av denna konsert. Det är som att allting faller på plats helt plötsligt. Piren gungar oss återigen sjösjuka under ”Before I forget”, medan ”Psychosocial” är snabb och stenhård, ”Dead memories” tilltalar och ”People=shit” avslutar innan vi får två extranummer efter varandra: ”Duality” och nämnda ”Spit it out”. Efter detta utmärkta gig ska Iowa-bandets skivor få besöka min CD-spelare mer än de någonsin har gjort förut, så mycket är säkert. Det här bandet har garanterat mer att ge än vad jag tidigare fått uppfattningen av.

Den enorma publiken – cirka 22000 personer – vandrar hemåt, det uppstår något av trafikkaos runt omkring då alla försöker få tag i taxi och spårvagnarna som går förbi tycks knökfulla. Själv känner jag mig väldigt nöjd i den varma nattluften då jag tänker tillbaka på musiken, den suveräna publiken som lyckats vistas på det tämligen lilla området med tanke på hur många vi varit, utan att några allvarliga incidenter uppstått. Dessutom var det lite kul att för första gången ha käkat krokodil-, känguru- och strutsspett hos Extreme Food, även om det inte smakade lika exotiskt som det låter. Taxin tillbaka till campingen kostar 400 hutlösa spänn, vilket är rena rånet, men det är skönt att äntligen få ta av sig dojorna som kysst asfalten alltför länge och byta de svettblöta kläderna.
Lördagen slår till med en sommarhetta som till och med känns varmare än den på fredagen. Vi får för oss att fotvandra från campingen, genom hela Göteborg, över Göta Älvbron som ger präktig hjärtklappning för en höjdrädd och ner till Metaltown. En promenad som visar sig ta tre timmar i anspråk och en fjärde försvinner också då vi tar paus för att käka skaldjurspizza som brunch. Vi anländer dock lagom till Dragonforce spelning och det står färre människor på bron denna dag än igår. Ett faktum som kommer förändras framåt natten, lagom till Marilyn Manson, då flera hundra människor tycks stå och trängas vid broräcket för att se ikonen.

Dragonforces progressiva power metal överraskar mig. Jag har aldrig intresserat mig för bandet tidigare och är tveksam till att jag ens hört mer än någon enstaka låt förut, men med en show på bara omkring tre kvart, visar sig detta Londonbaserade sexmannaband ha en hel del att ge. Snygga harmonier på keyboards och gitarrer, snygga melodier, sångaren ZP Theart i cowboyhatt och kinesiske gitarristen Herman Li med hår ner till arslet och en faiblesse för att slicka på strängarna, fulländar en klart underhållande spelning. Dessutom garvar man lätt åt den spattiga ”vandring” som keyboardisten Vadim Pruzhanov i sina neongula brallor och slips gör tillsammans med ena gitarristen. De ser väldigt 80-tal ut och Vadim leker förutom på sina keyboards också med en theremin. På slutet kommer två blondiner iklädda sjuksköterskemundering ut på scenen för att förse bandmedlemmarna med öl och dessutom exponera pattarna för publiken. En uppvisning som känns mer 80-tal än 80-talet självt. Bandet visar sig sedan ute bland publiken, så några divor tycks de inte vara, och livesetet avslutades med ”Through the fires and flame” som de bidragit med till Guitar Hero III. För min del var Dragonforce en utmärkt inledning på lördagen och alla som kan uppskatta snygga musikaliska uppvisningar som inte enbart finns där av självändamål eller självhävdelse lär ha njutit av ”My spirit will go on”, ”The last journey home” och ”Starfire” som bandet inledde konserten med.

Efteråt blir det All That Remains från USA, men jag kan inte ta till mig deras metalcore och ger upp efter en liten stund. Istället strövar vi omkring lite på området, kollar in t-shirts, fyller på vattenflaskor för att undvika vätskeförlust och jag upptäcker att freakshowen Hellzapoppin pågår även denna dag. Jag ser inte showen men en av de medverkande, en kille född utan armar och osmakligt kallad Pingvinpojken av showens konferencier, visar sig utanför tältet. Och jag som trodde att den sortens underhållning tillhörde det förflutna. Tältscenen där Bring Me The Horizon ska lira är knökfull. Min dotter som älskar detta band lyckas ta sig in, men kommer ut lika fort igen, då moshpiten därinne blir för mycket för henne och hon riskerar att trampas ner. Istället får hon uppleva någonting mycket bättre – enligt min smak, inte enligt hennes – nämligen My Dying Bride på Black stage. Och oj oj oj,vad bra det är. De engelska mörkermännen lirar tungt och dystert och Shaun Macgowans fiolspel är så vackert att man nästan – men bara nästan – glömmer att man befinner sig i Göteborgs stekheta sol istället för på en svart, dyster, engelsk klubb med strilande regn och åskväder utanför.

Aaron Stainthorpe inleder med att konstatera att det är en ”underbar, solig dag” och tillägger snabbt ”men det är vi här för att ändra”. Och även om han inte fick solen att slockna så lyckades han få den att gå i moln flera gånger. Publiken var den minsta jag sett under denna festival vid någon av de stora scenerna, men det är förlåtligt. Alla kan inte uppskatta den kolsvarta, vemodiga, romantiska och tunga doom-, goth- och dödsblandig som My Dying Bride bjuder på och bandet gjorde absolut ingenting för att framstå som publikfriande eller sockersött inställsamma. Istället gav de fansen vad vi ville ha och såväl ljudmässigt som musikaliskt finns det inget att hålla emot dem. Stainthorpe, i lila skjorta och svart slips, märkligt sminkad och med teatralisk utstrålning, framförde tillsammans med gruppen en hel del låtar från senaste albumet For Lies I Sire. En bit in i setet exploderade han i mäktig growlsång och variationen mellan tyngd och snabbare saker visade sig fungera utmärkt. Själv gick jag igång till ”Turn loose the swans” och ”My body, a funeral” som inleder senaste plattan, men som avslutade denna konsert, och det var med ett mycket nöjt leende jag lämnade Black stage vid halvsjutiden.
Tre japanska band hade Metaltown lyckats boka till denna lördag och givetvis såg jag samtliga. Girugämesh var först på plan. De lirade i CloseUp-tältet och trots att det var fyllt till bristningsgränsen lyckades jag sakta men säkert krångla mig in och få en bra plats. Den unga J-rockpubliken är verkligen entusiastisk och engagerad. De skriker hysteriskt, som om det var Beatles de såg och 2009 var 60-tal, de klappar i händerna och reagerar direkt då sångaren Satoshi eller basisten Shuu gör tecken åt dem. I våras såg jag Girugämesh på Klubben i Stockholm och visst var det en riktigt bra och underhållande konsert som bjöds även där, men den energi som flödar på Metaltown är minst den dubbla. Bandet gör trots tekniska problem utmärkt ifrån sig och lyckas visa att de vid det här laget har en både stark och varierad låtskatt att ösa ur. Satoshis engelska är under all kritik, men han lyckas göra sig förstådd i det korta, stapplande mellansnacket ändå, och spelglädjen som Girugämesh har får en att överse med allting annat. Det här bandet tycks älska att stå på scenen och jag vet inte om det är bandets energi som smittar publiken eller om det är publikens kärlek som smittar bandet, men hela giget blir till en varm, euforisk explosion av glädje. Trots att låtvalet närmast känns identiskt med det på Fryshuset upplever jag denna spelning som en direkt nytändning. Mycket bra.

Mellan Girugämesh och nästa J-rockband på agendan, Mucc, tar jag och kollar in Mustasch på Red stage. Trots sin popularitet har jag inte sett dem sedan 2001 på Sweden Rock, och det är en klart humoristisk, avspänd och törstig – han ska efter giget dricka alkohol, enligt egen utsago – Ralf Gyllenhammar som leder sina mannar denna lördag. Bandet som bildades i Göteborg 1998 drar en rejält stor publik med sin feta bikerrock och folk sjöng med i en grym version av ”Black city” medan Ralf presenterade bandet under ”Double nature”, tagen från senaste albumet Latest Version Of The Truth, och som också fick avsluta aftonens gig. Inledde gjorde man med ”Bring me everyone” och det bjöds även på ”Falling down”, ”I hunt alone” och ”Monday warrior” som är en tung, tuff låt. Allt som allt lirades elva låtar och jag måste säga att Mustasch höll riktigt hög standard från början till slut.

Likaså gjorde Mucc i CloseUp-tältet, som tillsammans med My Dying Bride, känns som de två mest udda grupperna under denna festival. Sångaren Tatsuro i så vida brallor att de såg ut som en kjol, hårt sminkad och långhårig, fick mig att associera till transvestism snarare än till hur macho hårdrocksångare generellt brukar se ut. Musiken som är en blandning av allt ifrån jazz till dödsmetall, pop och electro är klart intressant att lyssna till och Tatsuros samurajdans ser ut som en märklig version av Candlemass-Messiahs doomdans. Mucc visar sig ha en mindre publik än Girugämesh men den är minst lika aktiv och hängiven. Ska man fortsätta att jämföra de två grupperna så lirar Mucc en mer melodisk och progressiv musik än landsmännen och framstår därmed också som mer svårtillgängliga för massan. Men den som ger dem uppmärksamhet och lyssnar får å andra sidan desto mer tillbaks. Då musiken är lugnare är också publiken mer stillsam, men visst blir det även drag under Muccs gig, och liksom Slipknot lyckas Tatsuro få sin publik att sätta sig på marken för att sedan hoppa upp i luften. Ibland lirar Tatsuro munspel och Yukke byter mellan den vanliga elbasen och en elektrisk hängbjörk. Publiken skriker, dansar och klappar i händerna och ännu en av Metaltowns musikaliska höjdpunkter lider mot sitt slut när klockan blivit halv tio på kvällen.
Nästan samtidigt börjar Dir En Grey lira på Red stage och den japanska triptyken har fullbordats. Dir En Grey börjar riktigt bra, om vi bortser från det faktum att sången inte hörs, med ett par bastant rytmiska och repetitiva låtar som väl får beskrivas som någon sorts primitiv dödsmetall. Men jag får erkänna att jag tämligen snabbt tröttnar på sångaren Kyo och hans fyra medmusikanter. Snart mister musiken nämligen sin intensitet och förvandlas till tämligen trist och konventionell döds, bortsett från ett par meningslösa avbrott med vokalt mässande från Kyo och en låt som närmar sig trist jazzrockfunk. Ljudet är dock bra och när det emellanåt blir brutaltungt och hårt rytmiskt kan jag köpa vad de här killarna håller på med, liksom när de framför mer melodiösa partier. Men de sista tjugo minuterna är jag riktigt trött på Kyo som gnäller med irriterande ljus röst eller growlar ohörbara textrader om vartannat. Publiken är stor, så väl nere på asfalten som uppe på bron, men jag misstänker att flertalet står där för att se kvällens huvudattraktion Marilyn Manson istället, och då Dir En Grey lägger av försvinner inte folk, så mina misstankar besannas. Det är i alla fall inget snack om saken: av lördagens tre japanska band är Dir En Grey definitivt de musikaliskt tråkigaste och deras spelning känns mest som en besvikelse. Men allting från Japan kan ju inte heller falla en i smaken.

Uppe på Göta Älvbron har nu återigen hundratals gratisåskådare samlats och det är trångt i publikhavet framför Black stage. Bakom det svarta skynket tänds ljus och när det faller ner så står där Marilyn, Twiggy Ramirez och de övriga i bandet, iklädda häxhattar och svarta långrockar. Publiken jublar och ”Four rusted horses” samt ”Pretty as a swastika” öppnar en rockshow som visserligen är något nedtonad på grund av den kortare speltiden som blir på festival, men som ändå ger full valuta för pengarna. Manson själv verkar vara på utmärkt humör denna afton – han skrattar till och med vid ett tillfälle -, spottar vatten så fort han öppnat en ny flaska och kastar sedan ut den till publiken. Ljudet är bra och materialet som framförs domineras av hits och kända låtar som de flesta lär känna igen. Kvällens covers blir förutsägbara ”Sweet dreams” och ”Rock n roll nigger”. Har sett honom fyra gånger tidigare i Sverige och är övertygad om att han har framfört dessa vid vartenda tillfälle, men skit detsamma. Det är bra låtar och likaså är merparten av de övriga som framförs under kvällen. Vid midnatt blir det två extranummer och när ”The beautiful people” tonar ut som det sista av dessa är såväl Manson som Metaltownfestivalen över för denna gång. Innan avslut hann dock Manson och kompani lira ”Irresponsible hate anthem”, ”The dope show”, ”Great big white world” och ”The love song”, samt hugga sig ur en plastlåda med mikrofonen och låta glittrig konfetti regna från taket. Fortfarande slår ingenting den överväldigande show Marilyn Manson attackerade Isstadion med 1998, men de som gnytt om att Manson skulle vara slut kan ju bara gå och gömma sig. Han gjorde en fullt värdig spelning på Metaltown, riktigt bra på alla sätt, och han visade samtidigt att det här bandet fortfarande är att räkna med. Förmodligen och förhoppningsvis många år framöver dessutom. Den stora publiken visade samtidigt att Manson är lika uppskattad som någonsin och jag kan inte annat säga än att jag var skitnöjd med konserten.

När vi går hem genom folkmassan känns det nästan fortfarande som att Bananpiren gungar efter Mansons hoppande publik och det är dags att ragga upp ännu en skitdyr taxi. På campingen i mörkret softar vi en stund medan myggorna snaskar i sig vårt blod och vi talar om dagens konserter. Vi konstaterar att Metaltown är en utmärkt festival, men ska den fortsätta att växa i publikantal kommer den snart inte kunna hålla till på samma ställe. Några förbättringar skulle också behövas. Ännu ett ställe att fylla på vatten skulle sitta bra, en storbildsskärm även på högra sidan av de stora scenerna hade inte skadat och även några billigare matalternativ skulle vara trevligt. Men för övrigt var vi enade om att Metaltown är en utmärkt lillebrorsfestival till Sweden Rock.

Trevliga vakter, gott om polis och sjukvårdare ingav en känsla av trygghet. Ofta får man höra att festivaler som baseras på en väldigt ung publik blir stökiga och våldsamma, men på Metaltown bevisade den unga publiken verkligen att dessa fördomar inte stämmer. Publiken var helt enkelt kanon ur alla avseenden, liksom engagemanget i stort. Jag återvänder mer än gärna till Metaltown, så mycket är säkert. En trevligare storstadsfestival är svår att finna. Det ska bli intressant att se hur den utvecklas och vilka band som bokas till 2010. Förhoppningsvis blir det succé då också.

Kommentarer

Kommentarer

Om Webbmaster

Kolla även

Charles Boyd – Pink Machete

Betyg - 1 1 Värdelös humorplatta full med porrtexter utan poäng. User Rating: Be the …