Senaste nytt
Hem / Recensioner / Konsert / Nine Inch Nails + Ladytron – Live på Vega, Köpenhamn 2007-04-06

Nine Inch Nails + Ladytron – Live på Vega, Köpenhamn 2007-04-06

Review Overview

Betyg - 9

9

En upplevelse värd att missa sista SAMA för.

User Rating: Be the first one !

Biljetterna var inköpta innan datumet för historiska sista SAMA i Göteborg blev fastslaget. Och visst sved det lite grand att missa John Foxx. Cement och Anders Eliasson var jag lite nyfiken på, Client är ju förstås söta och S.P.O.C.K är om inte universums bästa liveband så åtminstone lilla Sveriges, med god marginal. Kommer Nine Inch Nails verkligen väga upp allt det?

Som ersättning för Client fungerade i alla fall kvällens förband Ladytron alldeles utmärkt. De fyra killar och tjejerna hade expanderat till sex, varav en var en mycket stabil trummis som helt klart lyfte bandet till nya höjder. Vi får höra de givna hitsen och lite blandat övrigt material, som senaste singeln såklart. 35 minuter speltid och Ladytron verkar övertyga hela den danska publiken, även snubbarna med ”West Coast Choppers” på tröjan verkar acceptera Trents val av förband.

Under lite pausmusik byggs scenen om med imponerande effektivitet och blir plötsligt minst dubbelt så stor. Vilket är tur, för inte ens Vegas stora scen är i närheten av tillräcklig för att matcha de ställen som NIN är vana vid. Det ryktas att Köpenhamnsspelningen är den minsta på turnén, ett faktum som många fans visat sig avundsjuka över.

Om det var den mysiga Pilgrimage eller inte låter jag vara osagt, men efter bara några korta sekunder körs den – och vi i publiken – över av en fullkomligt brutalt rockig version av Mr Self Destruct. Jag har alltid varit svag för det naivt syntiga i inledande låten från ”Downward Spiral”, men nu har den växt till något ännu större. Trent Reznor är uppenbart laddad för kvällen, och den rökfyllda scenen med en maffiga bakbelysningen lyfter honom och resten av bandet ut till mytisk storlek över publiken. Uppradade vid scenkanten står tre av hans fyra nuvarande kollegor; bas- och gitarrväxlande Jeordie White, Alessandro Cortini som vanligen gömmer sig bland syntar och maskiner men i ett par spår också tar till gitarren, och så Aaron North, den unge och något spastiske snubben med huvudgitarren. Oförtjänt sitter inledningsvis fenomenet Josh Freese gömd i rök och hamrar frenetiskt på trummorna.

Scenen är som sagt tightare än vad Trent och grabbarna är vana vid, men det visar sig snabbt fungera fantastiskt bra! Den avskalade scenshowen är allt ett så här sammansvetsat band behöver. Kanske dämpar det framtoningen något, men om det enda jag märker av det är att Aaron North inte slår sönder sin gitarr så är jag bara tacksam. Urkraften i Nine Inch Nails anno 2007 är att destruktivismen omsatts till ren, naken positiv energi.

Spelningen löper vidare med Last, en av många spår från ”Broken” som spelas under kvällen ska det visa sig. Energin hålls på maxgränsen och det blir inte sämre när Heresy tar oss ett par år tillbaka igen. March of the Pigs och Piggy fortsätter nostalgin, även om allt är så fräscht att det lika gärna kunde vara släppt i går.

Vad gäller övrigt material så är både ”Pretty Hate Machine” och ”The Fragile” relativt sparsamt närvarande, och från ”With Teeth” och kommande ”Year Zero” spelas faktiskt bara två låtar vardera. En lustig detalj är Trents annars väldigt sparsmakade mellansnack, men innan nya singeln Survivalism pratar han lite om nya albumet och avslutar med: ”You can buy it in a week or so, or you can steal it right now.”

Det är svårt att plocka ut en enstaka favorit under kvällen, men när jag får min önskan om Wish uppfylld är det nästan för bra. Och att trummande Freese kan hamra loss som han gör efter att redan förtjänstfullt kämpat sig igenom 14 låtar är imponerande. Det där är nog en kille man inte ska utmana i armhävningstävling…

Andra lysande stjärnor är såklart Hurt, som är sådär bedövande vacker som den bara kan bli när den framförs av Reznor solo på elektriskt piano. Och att den får gå över till The Hand That Feeds och spelningens avslutande Head Like A Hole gör absolut inget. Sen är det slut. Inga inropningar eller extranummer, inget velande och eftersnack. Ingång, leverans, hemgång. Så bygger man myter.

Bättre än så här kan det liksom bara inte bli, inte ens på sista SAMA. Hoppas ni får en lika adrenalinframkallande upplevelse i Stockholm!

Hela spellistan:

  1. Pilgrimage
  2. Mr. Self Destruct
  3. Last
  4. Heresy
  5. March of the Pigs
  6. Piggy
  7. The Beginning Of The End
  8. Ruiner
  9. Closer
  10. Burn
  11. Gave Up
  12. Help Me I Am In Hell
  13. Eraser
  14. The Frail
  15. Wish
  16. Survivalism
  17. Only
  18. Suck
  19. Hurt
  20. The Hand That Feeds
  21. Head Like A Hole

Kommentarer

Kommentarer

Om Petter Duvander

Skribent. Kulturkonsument som bytte Elvis mot Kraftwerk någonstans runt höstterminen 1983. På den vägen är det.

Kolla även

Nine Inch Nails: Add Violence

Nine Inch Nails – Add Violence

Nine Inch Nails EP eller om man så vill minialbum Add Violence från i somras släpptes nyligen på vinyl, och Zero har spisat vaxet på grammofon.