Christine Owman – Open Doors

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Henrik Nyström)

[album, Revolving Rec., betyg: -]

Singer/songwriter, det finns inget namn på en genré som så enkelt talar för sig själv. Kort och koncist berättar det för lyssnaren att det är stillsam pop som står på agendan. Akustiska gitarrer, regndroppsklinkande pianon, försiktiga stråkarrangemang och sånger med melankoliska teman är inte helt ovanliga ingredienser.
Precis ett sådant, litet finstämt album inbillar jag mig att Christine Owman ville skapa med “Open Doors”.

I den ödesmättade dimman vi finner innanför dörrarna (kunde inte låta bli, sorry) ligger fokus på hennes röst. I inledningen ganska behaglig, men det tar inte lång tid för de outhärdliga tendenserna, som ska komma att dominera albumet, att visa sitt ansikte.
Förkärleken till de hysteriska Alanis Morissette-ylanfallen tar snart överhanden och hon fullkomligen trasar sönder de sparsmakade arrangemangen med sin gnyende röst. Hon drar sig inte heller för att skrikandes upprepa sina personliga favorit-textrader gång på gång för att försäkra sig om att det viktiga meddelandet verkligen nått fram.

Jag kan inte tänka mig något mycket tråkigare än ett instrumentalt s/s album men när tankar i stil med “om hon bara kunde hålla mun så att man åtminstone hörde musiken” börjar ta form så är det faktiskt att föredra. Den urtvättade “Jar Of Flies*” grungen som präglar albumet känns hopplöst förlegad men undantaget finns i countrydoftande barndomsminnet “Little lady” som blir en skön oas för mina hårt prövade öron.

Det är, trots den hårda kritiken inget fel på Christine Owman som sångerska, men om hon nu så gärna vill utnyttja sin rösts fulla kapacitet så borde hon satsa på mer fartfyllda projekt.

*Helakustiskt album med insomnade grungerockarna Alice In Chains.